Vackra själar är en klassisk berättelse om osannolika vänner, en både välutnyttjad och lite trött filmtrop. 40-årige Igor Parat och 58-åriga Louis Caretti presenteras som varandras motsatser. Igor det filosofiska cykelbudet, som varit något av en outsider hela sitt liv på grund av att han föddes med cerebral pares, är en oböjlig optimist. Han gör allt för att se livet från den ljusa sidan. Medan den känslokalla begravningsentreprenören Louis är avstängd mot omvärlden och aldrig låter någon komma nära.
De två möts genom en bilolycka där Louis kör på Igor och dras sedan in i en oväntad vänskap. En oplanerad road trip gör att de båda får omvärdera sina liv och idéer om världen. Även om den centrala intrigen inte kändes särskilt banbrytande fanns åtminstone en möjlighet att ge en medveten och bredare bild av hur det är att leva med cerebral pares. Tyvärr blir huvudrollerna platta karikatyrer och idéerna når inte riktigt fram. Vänskapen mellan de två blir aldrig riktigt det man förväntar sig och det tunga slätas över på ett märkligt abrupt sätt.
Jag blir därför ännu mer förvånad över det klumpiga narrativet när jag inser att det är Alexandre Jollien, som spelar Igor, som står för både manus och regi och att filmen är självbiografisk. Visserligen är det hans skådespelarprestation som bär hela filmen. Men det blir aldrig någon riktig karaktärsutveckling och dramaturgin känns förhastad, forcerad och ologisk. Som tittare väntar man på något som aldrig riktigt kommer. Det blir helt enkelt inte övertygande.
För att fylla i de logiska luckorna hade filmen behövt vara längre och det hade den gärna fått vara, nu landar den på knappa 90 minuter. Helt enkelt en missad chans att porträttera en väldigt intressant livshistoria, kanske helt enkelt ett för stort uppdrag för debutanten Alexandre Jollien.
