Om du älskar hundar, gamla italienska män eller foto så perfektionistiskt att det får Roy Andersson att snegla behöver du inte läsa mer. Då är dokumentären Tryffeljägarna från Piemonte något för dig.
Djupt inne i skogarna i Piemonte i norra Italien är en rejält ålderstigen grupp män och deras trofasta hundar på jakt efter en av världens dyraste ingredienser, den vita Alba tryffeln. Sina yrkeshemligheter, speciellt lokaliseringen på deras tryffelskatter, tar de med i graven. Till stor förtret för säljaren som med stinna marginaler tjänar tusentals euro på att tillhandahålla lyxvaran till sitt rika klientel.
Tryffeljägarna från Piemonte undviker ett traditionellt dokumentärt narrativ, framförallt i sitt bildspråk som gränsar till Roy Anderssonsk perfektion. Scenerna blir mer tablåer från de olika männens liv där de får berätta sina historier själva. Inte för kameran dock, den står bara där och ramar in sceneriet på vackraste möjliga sätt, utan oftast till sina hundar. Filmskaparna går så långt i sin estetiska mission att de sätter en GoPro på en hund.
Det finns en devis inom berättande att ju smalare ett ämne är, ju närmare du tittar, desto mer allmängiltigt och mänskligt blir det. Här får vi följa en handfull män trampa genom skogen i timmar i ända för att kanske kanske hitta en tryffel, som i sig kan vara värd flera tusen. Vi får följa dem när de visar sin kärlek till sina hundar. När deras fruar klagar på att de smyger ut mitt i natten för att de inte kan sluta leva ut sin passion, sitt syfte, trots att deras kroppar egentligen inte klarar av det längre.
Dokumentären ger en fascinerande inblick och utforskar en värld som de flesta inte sett, men förmodligen har smakat. Framförallt ger den in inblick i ett enklare liv där världen tycks ha stått stilla i sjuttio år. Om gamla gubbar, och deras hundar. Och så blir man sjukt sugen på att äta tryffel.
