Barbora Kysilkovas konst är utställd för allmän beskådan i centrala Oslo. Ett drogrusigt tjuvpar tar impulsbeslutet att stjäla två av de mest iögonfallande tavlorna varav den ena åker fast. Benjamin Rees dokumentär tar en till rättssalen där Karl-Bertil, den betitlade tjuven, lovar att tillstå Barbora i den utsträckning han kan för att på något sätt återgälda henne. Hon tar fasta på hans ord och använder honom som modell. En intensiv vänskapsrelation föds dem emellan.
I Karl-Bertil ser Barbora någon utan maskerande lager. Han bär år av missbruk och dåliga beslut som figurativ ärrbildning i sitt ansikte. Hans självdestruktivitet, ofta påhejad av substanser, är någonting Barbora instinktivt drar sig till. Medlidandet är kanske en del i det hela, men det är som att hon behöver Karl-Bertils mörker som energi åt sitt eget skapande.
Filmen är berättad ur både Barboras och Karl-Bertils perspektiv och i stunder är den även okronologisk. Det ger det dokumentära innehållet en mystik och tillsammans med den elliptiska strukturen finns en spänning i vad som skett mellan scenerna. Strukturen speglar också på ett sätt upplevelsen av att börja lära känna någon ny. Allt eftersom konturerna börjar klarna och man får förmånen att veta om händelser som varit formativa, så uppdateras och revideras ens första intryck.
Den är intelligent berättad och når djup klangbotten om skapandets nycker utan att behöva föra sig högfärdigt om konstens förträfflighet. Samtidigt lyckas den vara berörande om en dysfunktionell och vacker vänskap. Filmen eggar frågor i mig: fungerar deras dynamik bara så länge Karl-Bertil mår dåligt och på så sätt ger kraft åt Barboras mörka anslag i hennes konst? Pratar verkligen Karl-Bertil sanning om hur mycket han minns från dagen då stölden skedde? Svaren som ges är inte uttömmande och vissa hål tillbes publiken att fylla i. Att filmen låter mig delta i meningsskapandet är en anledning av många varför The Painter and the Thief är en av årets hittills bästa filmer.
