På en fält i Sutton Hoo, nära Suffolk, ligger en arkeologisk skatt och väntar alldeles under yttersta jordskiktet. Basil Brown (Ralph Fiennes), en lokal förmåga som känner Suffolks olika jordarter utan och innan, har öga nog för att greppa vilket otroligt fynd som gömmer sig där under. Utgrävningen inleds och snabbt är de stora museérna där och vill ta över föreställningen.
Filmen är baserad på en sann historia och den främsta drivkraften att göra The Dig verkar vara att belysa hur viktig Brown var i arbetet med att gräva fram fyndet, ett skepp med anor från 500-talet. Trots markägaren Edith Pretty (Carey Mulligan) vilja att få Browns namn inpräntat i historieböckerna blev han länge ignorerad. För att sätta Brown i strålkastarljuset låter regissören Simon Stone arbetet stå i centrum. Till triumferande musik, vikten av uppdraget får inte glömmas av en endaste sekund, får man följa krökta ryggar med spade och borste i mulliga jordhögar. Det är föga underhållande och ännu mindre givande.
Arbetet gestaltas i motljus, vida bilder och med en kamera som ofta flyter fram. En wannabe Terrence Malick-estetik som aldrig känns passande till filmens konventionella drama. Malicks utarbetade stil fungerar som bäst för att fånga de små ögonblicken, som ett leende som försvinner innan det knappt hunnit registrerats. Det finns inga små ögonblick i The Dig. Den strängt handlingsdrivna filmen känns ännu mer fyrkantig när den försöker aspirera efter någonting som helt enkelt inte finns där. Scenerna är byggblock som leder i rak linje mot ett uppenbart slutmål.
Tanken att ge någon rättmätig uppskattning är fin. Frågan är hur stor nytta The Dig faktiskt gör när filmen är helt utan bestående intryck.
