"Förakta smärta. Ignorera tiden... och tvivla aldrig på att du får det du vill."
Principerna för naturfotografen Vincent Munier är benhårda och ruckas inte på om så livet stod på spel. Han har väntat in polarvargen på den svinkalla Ellesmereön och fotograferat snöugglor på Arktis. Det är ett liv som levs i iskall jävla kyla och där belöningen, när djuret du väntat på tills slut kikar fram, kommer i ett ögonblicks flyktighet. Tillsammans med sin kamrat Sylvain Tesson, som växlar mellan att vara äventyrare och författare, försvinner de bort i de tibetanska bergslandskapen. Med otymplig kamerautrustning och med vilja av stål ger de sig ut på jakt efter djurrikets Rolls-Royce: snöleoparden.
Snöleoparden funkar mycket väl som en arbetsplatsskildring: för en naturfotograf är dagarna långa, vädret prövande och ensamheten konstant. Ibland får man se en pallaskatt med demonisk glimt i blicken brösta upp sig mot en örn med vingbredd som ett lastfartyg. Men för det mesta sitter man djupt försjunken i tankarna och stirrar mot tomma klippmassiv.
Filmens formspråk sticker däremot inte ut nämnvärt trots suggestiv musik från Nick Cave och Walter Ellis. Vackra vyer, absolut. Coola djur, givetvis. Men filmen klipper lite för ofta för att en ska vaggas in i filmens lugn. Jämfört med exempelvis Baraka (1992) eller SVT:s Den stora älgvandringen (2019-) så känns Snöleoparden lite väl safe. Jag hade också gott klarat mig med mindre snack från fransoserna som staplar den ena plattityden efter den andra om naturens oslagbara skönhet.
Den tibetanska faunan? Mycket cool. Kufar som återvinner dammigt tankegods om att den moderna civilisationen gått vilse? Inte lika spännande.
