Rätt tidigt blir det uppenbart att Skyfall har mer gemensamt med Casino Royale, filmen som återställde Bonds heder, än katastrofala uppföljaren Quantum of Solace. Och medan det som på gott och ont gör Bond till Bond (oneliners, sexism och osannolika stunts) är kvar, slipper vi lyckligtvis tidigare töntiga gimmicks som exploderade pennor och osynliga bilar. Skyfall känns som en modern actionfilm.
Oscars-vinnande regissören Sam Mendes (American Beauty) har själv sagt att han låtit sig inspireras av Christopher Nolans Batman-trilogi, något som är väldigt uppenbart. Men försöket att, på Bruce Wayne-vis, fördjupa Bond och hans bakgrund ter sig tafatt och det blir sällan mer ingående än att Bonds kamp mot alkoholism och sitt eget åldrande symboliseras genom att han har en tillfällig skäggstubb. Bättre är då Javier Bardems gestaltning av cyberterroristen och forna MI6-agenten Silva, en sexuellt tvetydig skurk som både raggar på Bond och har något slags Oidipus-komplex relaterat till MI6-chefen M.
Bortsett från ett malplacerat slut som för tankarna till hemsnickrade-fällor-bonanzan Ensam hemma är Skyfall en fruktansvärt snygg film (speciellt scenerna i Shanghai och Macau) som lär tillfredsställa alla som hoppar av glädje den 345:e gången TV3 bestämmer sig för att visa alla filmer i serien.
