Johan (Niclas Gillis) är en ung dagdrivare på flykt från sitt förflutna. I solstinna Nice är han är snygg, solbränd och med livet framför sig har han allt som attraherar den före detta och betydligt äldre filmstjärnan Celeste (Natacha Guyon). Snabbt blir han hennes älskare, men trots ett hett och lyxigt liv i paradiset, går minnena från förr knappast att sudda ut.
Regissören Anders Lennberg har inte bara regisserat, utan också skrivit manus efter Per Hagmans roman från 1993. Och visst känner man igen den typiska Hagmanska känslan av flyktighet, ungdomlig pockande förväntan och glidande maktrelationer även här. Men som film saknar Pool dessvärre förmågan att engagera. Istället är filmen mer som en utdragen Dressman-reklam över den Franska rivieran och det glamorösa livet i solen. Men särskilt glamouröst är det ju så klart inte. Snarare långtråkigt. Sällan har jag sett så många scener där det turkosa vattnet tycks spela huvudrollen och då just som ett intetsägande vykort över den välkända strandpromenaden.
Niclas Gillis är visserligen perfekt som den avslagna och stumme Johan, som solbränd och halvnaken helst hänger vid den glittrande poolen. Men Johans berättande och övertydliga voice over som presenterar och förklara sammanhangen faller mest platt. Samspelet med Moa Garpendal som spelar den före detta flickvännen är lovande, men schabblas snabbt bort av den nervösa klippningen.
Som film saknar Pool framförallt ett tydligt berättande. Vilket kan verka konstigt med tanke på boken. Men scenerna är ofta abrupta och dialogen lamslaget baktung. Det är som att man har satsat allt på att filma omgivningarna, det speciella ljuset, den exklusiva poolens snygga men inte så märkvärdiga speglingar och övervakningskamerans hotfulla titthål. Men ingen av detta förklarar varför en filmatisering av boken var nödvändig.
Pool är visserligen ett ambitiöst projekt, men tyvärr en allt för bokstavlig och tempolös påminnelse om hur man inte ska hantera en litterär förlaga.
