Det kändes lite tråkigt först. Som att titta på en dokumentärkanalen-produktion, eller en filmatisering av någon som läser en biografi rakt uppochned. Men medan tiden gick och Peggy Guggenheim växte upp från ett flickebarn av otypiskt rik men typiskt rik börd till vad som kom att bli en av de mest intressanta figurerna inom det karaktäristiskt moderna 1900-talet slutade jag kasta trånande blickar mot min iphone i väskan och blev genuint nyfiken på denna excentriska kvinna.
Peggy Guggenheim, brorsdotter till Guggenheim:en som öppnade det världsberömda och självbetitlade museet i New York, var konstsamlare och konstnärscharmör extraordinaire. I takt med att hon införskaffade de mest fantastiska och i dagsläget mest eftertraktade skatterna ur den samlade modernistiska konströrelsen fick hon också ofta dess upphovsmakare i säng, gifte sig med dem, skiljde sig, agerade mecenat och ställde inte minst ställde ut dem i sina olika gallerier. Vilket visade sig bli ovärderligt för karriärer och arv.
Pollock, Ernst, Beckett, Duchamp, Dalí – Peggy fraterniserade med dem alla. Inte för att hon tydligen var någon slags skönhet (som tidigt påpekas), eller ens särskilt rolig som person, men hon hade oklanderlig fingertoppskänsla och en aptit för konst som endast lät sig stillas av att konsumera både konsten och konstnärerna.
Lisa Immordino Vreeland pockar på varenda detalj i Peggys liv och leverne i ett uppfriskande porträtt av en tvättäkta excentriker, utan ett spår av dömande eller för den delen fördelaktigt sken. Peggy framstår precis så märklig, stundtals osympatiskt men godhjärtad som hon förmodligen var.
Känslan av konsthistorielektion gör sig dock ofta påmind och stillbilderna av olika kända konstverk glider lätt över i semesterdiabilder. Å ena sidan är det i mångt och mycket en föreläsning i Konstvetenskap A, men tillgängliggjord och för ovanlighetens skull om en kvinna.
