Året är 1971 och Neil Young spelar in sin mest kända platta ”Harvest” och det ska dokumenteras. Vad kan man då säga om resultatet? Vännerna Crosby, Still och Nash körar vackert. Överlag dyker det upp kända personer i filmen. Eller kanske mest kända för Neil Young-kännare. Kända låtar repas in. Fans av Neil Young kommer verkligen få sitt lystmäte stillat.
Men för den som inte känner till Neil Young då. Tja, som musikdokumentär fungerar den som ett tidsdokument. Den lite spräckliga, ljusa filmen från handkameran ger en känsla av 1970-tal. Men är också ett problem. Det blir många gånger alldeles för burrigt och ljust. Även ljudet hade behövts tvättas på sina ställen. Det är kul att se Neil Young och hans kompmusiker spela tillsammans. Dock är det en 2 timmar lång dokumentär och kanske att jamsessionerna tar lite väl mycket plats. Man kan också fråga sig om man kommer närmre Neil Young som person. Dokumentärfilmaren försöker ställa frågor om Neil Youngs skapande men får inga djuplodande svar.
Man är en fluga på väggen i ladan på Youngs gård där instrumenten ekar mot de kaliforniska bergen. Flera komiska ögonblick uppstår. Dirigenten för London Symphony Orchestra nämner klassiska pianister som Neil Young inte känner till. Young svarar med om dirigenten känner till Merle Haggard. Vilket han inte har. En radiopratare frågar när filmen kommer att vara klar. Jag vet inte, svarar Neil Young. Det är personligt som när jag gör ett album. Förhoppningsvis kan man se den snart, säger han. Klippen blev liggande och nu satts ihop till en film. En rak berättelse och Young är en mycket begåvad musiker. Men vad den vill säga kvarstår.
