Det är tidig morgon när förmannen Olivier (Roman Duris) kliver ur sin bil och in i en väldig lagerlokal till tonerna av LCD Soundsystems vemodiga men samtidigt syntfluffigt euforiska Oh Baby. Bland hyllor, kartonger, streckkoder och rullband myllrar lagerarbetarna medan kameran lägger sig i höjd med Duris koncentrerade blick. När han får besked om den äldre kollegan Jean-Lucs uppsägning förstår vi av hans bestörtning att de där vakande ögonen inte bara ser till arbetslagets effektivitet utan även deras välbefinnande. Lika empatisk är inte Olivier på hemmaplan. Medan han slår knut på sig själv för kollegornas skull tar hustrun Laura (Lucie Debay) hand om deras två barn, som spelas av bedårande Lena Girard Ross och Basile Grunberger.
Livet vänder, som filmens svenska titel förkunnar, i sitt första skede när Laura helt enkelt inte mäktar med längre, packar sina väskor och sticker utan att säga ett ord. Olivers förtvivlan, ilska och tårar skildras i Guillaume Senez andra långfilm med avhållsamma stilgrepp som alltmer börjar framstå som ett europeiskt signum. Kameran tar rygg eller ramar in utan krusiduller. Ibland ligger den nära och väntar på att skådespelarna ska göra jobbet. Det är nästan att jag undrar om filmisk realism tillskrivits en egen balk i EUs stadgar.
Det är mycket riktigt också skådespelarna som lyfter filmen över ett kompetent men alltför alldagligt hantverk. Roman Duris prestation är så trovärdig att mina sympatier tillägnas den frånvarande Laura. Olivers gradvisa insikt att frukostflingor inte fyller barns kostcirkel, eller att han måste fokuserar mer på familj och mindre på jobb, känns både banal och daterad. Säkert stämmer hans livspussel in på mångas verklighet, kanske kan det till och med tjäna som en ögonöppnare för någon. Men särskilt engagerande hade det inte blivit utan de juniora kollegorna Ross och Grunbergers hjärtskärande insatser.
