När man är i Rom

Caroline Ringskog Ferrada-Noli 17:41 27 May 2010

När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram. Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning. Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner