I Rainer Hartlebs senaste produktion får vi följa tio barn i en svensk skolklass från ettan till nian. Vi får med andra ord se gulliga ungar med söta drömmar degenerera till lata tonåringar med dåliga betyg och brist på ambitioner.
Nej, riktigt så illa är det inte, men det är ändå intressant att på strax under två timmar se hur mycket (eller hur lite) en person kan förändras på tio år. Trots namnet handlar När jag blir stor nästan lika mycket om föräldrarna som barnen. Det är föräldrarnas val, bakgrund och i vissa fall krossade drömmar som formar ungarna, som innan eftertexterna börjar rulla tvingas konfrontera sorg, ilska och tonårens mest överskattade vägskäl – gymnasievalet. När jag blir stor är inte för alla och det är ingen popcornfilm jag skulle rekommendera på en fredagskväll. Men den är tänkvärd och ger perspektiv åt alla som glömt bort hur det var att vara fjortis.
