Det finns många livsöden som överträffar fiktionen. Som bara ligger och väntar på att förvandlas till film. När nyheterna om den planerade dokumentären om modeikonen Lee Alexander McQueen kom tjöt jag och många andra av glädje. Nu, när jag ser resultatet, ekar visionären McQs egna ord om hur svårt det vore att lämna över sitt märke i andras händer i mitt huvud. Att ta sig an en liknande livshistoria ställer höga krav på känslighet, och till alla er som överväger att sko er på ett känt efternamn: ge upp i startgroparna om ni tänker göra det halvdant. Särskilt när ni har att göra med en kompromisslös konstnär såsom Alexander McQueen.
Den över två timmar långa dokumentären om Kurt Cobain (Montage of Heck) var startskottet till den märkliga trenden att använda animationsteknik för att få liv i gamla barnteckningar, svartvita bilder och handskrivna dokument. Som om tittaren behövde ett ständigt flöde av powerpointeffekter för att ta in den analoga 90-tals-verkligheten. Animationerna i McQueen är lika onödiga som den av Michael Nyman (Pianot, Tecknarens kontrakt) specialkomponerade musiken som bildar bakgrund till de olika intervjuerna och på ett irriterande sätt förtydligar vilka ord och scener som ska få oss att känna extra mycket. Det hade varit att föredra om mer tid i stället hade lagts på att skildra den 15-åriga vänskapen mellan McQueen och modemecenaten Isabella Blow - utan att ha sett den mer klassiska tv-dokumentären McQueen and I vore den svår att förstå – vi får i stället vänta på den planerade filmen The Ripper om deras Shakespearedramatiska relation.
Trots det effektsökande bruset, är det svårt att inte förtrollas så fort Lee eller någon av hans vänner kommer till tals. En glimt av en McQueen-modevisning säger mer om hans skoningslösa och självdestruktiva förhållande till sitt arbete, till modevärlden, och till sin bakgrund än tusen cringedokumentärer.
