Temat i Mary & Max är så klassiskt att det nästan är en fabel – en ung kvinna kommer in i en dysfunktionell mans liv och gör det ljusare. I det här fallet är även den lilla flickan Mary, framförd genom en fantastisk Toni Colette, dysfunktionell.
Hon kommer från Australien, men inte nog med det, hon bor i ruinerna av andra människors spruckna drömmar – mamman som bedövar sig med matlagningssherry och pappan som stoppar upp djur. White trash och uppgivenhet och inga vänner förstår. Symptomatiskt blir att det skrivna ordet är det som blir upplysningen, kunskapens ljus värmer. Mary börjar random brevväxla med judiska aspergerpatienten Max som heller aldrig har haft vänner, bor i New York och hetsäter. Animationerna av staden är gotiska och vackra. Vänskapen fördjupas och skildringen av en dynamisk relation utförs med känslig hand och trots att speakerröst är ett säkert sätt att objektifiera sina karaktärer är det inte fasligt störigt. Det dystopiska budskapet om att livet är skit löper genom filmen, lika obligatorisk som svettlukten i en indieserietecknares källarbokhandel, men det är inget att bry sig om. Allt för stämningen. Att det utspelar sig 1976, är även det ett estetiskt val.
