På 1990-talet, under det georgiska inbördeskriget, flydde stora delar av landets estniska befolkning till Estland. Men inte Ivo (Lembit Ulfsak). Tillsammans med grannen Margus (Elmo Nüganen) hör han till de sista esterna i en liten by i de kaukasiska bergstrakterna. I ett skjul tillverkar Ivo fruktlådor till Margus mandarinodling. Trots att kriget står inför dörren vägrar de se skörden gå till spillo. Margus kallar kriget för citruskriget. När Ivo säger att det handlar om mark menar Margus att det är marken på vilken hans mandariner växer.
I det leriga och molokna landskapet är de bjärt orangea frukterna en hoppingivande kontrast. Men frågan är om Ivo delar Margus hopp? Samtidigt är han långt ifrån redo att ge upp på mänskligheten. När de båda grannarna finner två sårade soldater råder ingen tvekan om att de ska få vård under Ivos tak. Trots att soldaterna, den tjetjenske legoknekten Ahmed (Giorgi Nakashidze) och georgiske Nika (Misha Meskhi), helst vill ha ihjäl varandra.
Mandarinodlaren har vissa beröringspunkter med en annan berättelse om Georgiens krigsvåndor i en annan tid. I Bertolt Brechts pjäs Den kaukasiska kritcirkeln är sensmoralen att vårdnad liksom mark ska tillfalla den som är god nog. Det är en sensmoral som i mångt och mycket genomsyrar Zaza Urushadzes Oscarsnominerade film. För vilken rätt har kriget att skända jorden Margus brukar? Och är det inte så att Ivo, liksom Brecht, förstått att till krigets förlorare hör soldaterna på bägge sidor? Likt hur Brechts hjältinna Grusche uppfostrar ett övergivet barn som sitt eget vårdar Ivo Ahmed och Nika med faderligt tålamod. Detta trots att han är utless på yngre generationers iver att strida.
Hantverksmässigt finns det inte många invändningar mot Mandarinodlaren, men tyvärr inbjuder den naturalistiska liksom humanistiska fabeln till passivitet. Berättelsen blir ibland nästan präktigt mässande och i det avseendet haltar jämförelsen med Brecht och hans så kallade episka teater som ju sökte väcka publikens engagemang genom ställningstagande snarare än tyst bifall.
Mandarinodlaren gör inget anspråk på att åskådaren själv ska inse människors lika värde. Istället är den älskvärde Ivo redo att skriva varje insikt i Ahmeds, Nikas och publikens pannor.
