Högerextremism är på frammarsch i världen. Detta speglar sig även i mikrokosmos där en bikupa försöker övervinna en paramilitär statskupp.
Bidrottningen drömmer om ett liv i det fria. Men hennes uppgifter som statschef för bikupan fjättrar henne. När hon träffar Apollo Syrsa, en ”kringresande” varietéuppträdare på dekis, faller hon för honom. Men när drottningen kidnappas passar hennes kusin Getingen Jenny på att införa en fascistisk geting-regim i bikupan.
Det finns en föreställning om biologisk betingning som används konsekvent filmen genom. Bina är ludna, gulliga och snälla. Getingarna är långa, slanka och fascistiska. Det hade underlättat om det hade funnits åtminstone en geting som inte hade nietzscheanska überkryp-tendenser. Filmen återskapar på ett oroande sätt snarare den världsåskådning den har haft för avsikt att kritisera.
Titeln Lustiga små kryp är missvisande. Visserligen handlar filmen om små kryp, men lustig är den inte. Filmen inleds visserligen med stämningsfulla bilder över det lilla konungariket, men det dröjer inte länge innan den taffliga animationen börjar irritera ögat. Alla karaktärer ser likadana ut, så det är ett mirakel att de lyckas urskilja särdrag där vi andra inte lyckas. Och det långsamma tempot och den utdragna handlingen får det att krypa i skinnet. Efter bara tjugo minuter började min hjärna sukta efter syrekickar. När det inte längre kändes okej att jag satt där med en hjärna som försökte väcka sig själv ur en påtvingad koma, började jag föra mentala anteckningar kring antalet gäspar jag tryckte ur mig: 25 stycken. Ett rekord?
