Idomeni

Calle Wahlström 09:00 24 Sep 2020

Mellan 2015 och 2016 passerade kring 10 000 människor det tillfälliga flyktinglägret Idomeni, döpt efter en intilliggande by på den grekiska sidan gränsen mot Nordmakedonien. Till dessa hör Nadia, Nawaf och deras barn, liksom Azir vars fru är fånge hos IS.

Om dessa yazidiska familjer på flykt presenterar David Aronowitsch en dokumentär fördelad i elva kapitel. En film om väntan, sorg och försiktigt hopp. Det är mars 2016 och Nadia säger att med deras otur kommer gränsen inte öppnas, men om gud vill… då ska hon aldrig igen koka te eller laga mat över den öppna elden i flyktinglägret.

I varje riktning tycks taggtråden sträcka sig ut i oändligheten. Vad som kanske snarare är oändligt är den ovissa tillvaron på flykt. Andra läger ska följa på Idomeni.

Det finns även något ovisst över Aronowitsch filmspråk. Först halvvägs in i filmen blickar Azir in i kameran i vad som liknar en vanlig intervju. Dessförinnan har Idomeni rört sig i ett gränsland mellan dokumentär och vad som ibland känns som iscensättning likt en fluga på väggen. Scenerna är tydliga. I samtal fäder emellan, men också söner emellan, återberättas centrala händelser.

Det är angelägna vittnesmål som å ena sidan mår bra av bristen på kommentar. Å andra sidan presenteras här en verklighet helt olik min egen i ett sävligt och riktningslöst format. Som ändå ibland känns, ja, regisserat. Det finns gott om vackra uppslag. Inte minst i språket, och då särskilt sönernas lillgamla försök att komma till termer med varför en vän eller bror berövats dem. Dessvärre räcker det inte till. Idomeni påminner i allra högsta grad om något angeläget utan att för den sakens skull precisera en angelägenhet i sitt filmiska uttryck.


Läs även Nöjesguidens intervju med David Aronowitsch: Asylskäl borde vara höjda över politiken.
Genre: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner