Frihet är ett laddat ord i USA och inte minst för den 25-årige ryskamerikanen Vic. I USAs mest segregerade stad Milwaukee kör han färdtjänst och försöker hopplöst navigera sig fram mellan gatuprotester och tjatiga funktionsvarierade kunder. Fångad av sin egen oförmåga till att säga nej tvingas han skjutsa sin morfar med vänner, hjälpa sin mamma och alla andra han känner, fastän det innebär otaliga omvägar som ett pressat tidschema.
Med kornig diskbänksrealism visar den ryska regissören Kirill Mikhanovsky upp ett annat Amerika än den bild vi vanligtvis matas med. Med andefattigt färglösa toner fångas livet för de som saknar friheten att ta sig dit de vill. ALS-sjuka Tracy, funktionsvarierade Steve och Vics egen brutna familj är alla beroende av någon. Tillsammans utgör de en varm men chockartad bild av färdtjänstchaufförens villkor och yrkesroll.
Filmen utspelas till stor del i en mer-än-hundra-kilometer-i-timmen fullpackad, skruttig skåpbil och det ska erkännas att jag till en början kände mig chockad av den rörigt upptrissade stämningen. Men lågbudgetfilmen Give me liberty gör allt med en viljestark humor och charm, som står sig bra mot det kala och råa uttrycket.
Fåordiga Vic är en spännande kontrast till sina utflippade och överdrivna ryska släktingar som sjunger folksånger och äter stup i kvarten. Chris Galust fångar Vic’s sammanbitna envishet med övertygelse och det skulle inte förvåna mig om vi kommer att få se mer av honom i framtiden. Här osar det star-quality. Likaså lyser Lauren “Lolo” Spencer med självklar briljans i sin roll som den rullstolsbundna och aggressiva Tracy.
Give me liberty är absolut ingenting för den känslige. Filmen är en oslipad åktur fylld av ett konstant stress- och ångestpåslag, men trots snabba åkturer i en skraltig skåpbil, också en humoristisk, varm och viktig berättelse över en tillvaro som vi allt mer sällan får inblick i.
