När Oscarsnomineringen för dokumentären Faces Places tillkännagavs dissade Agnès Varda Oscarsjuryn genom att säga, att efter 60 år av deras totala ointresse för hennes arbete, är nomineringen trevlig, visst, men inget att vara stolt över. Bra att ha det i bakhuvudet när man ser hennes senaste lilla mästerverk till dokumentär.
Här utsätter sig den überkarismatiska 89-åriga Agnès Varda för en resa med den lite klichéartat excentriska men sympatiska fotografen JR runt Frankrikes mindre samhällen för att lära känna lokalborna. Roadtripkonceptet är enkelt, och hade inte behövt bli så värst fängslande, om det inte vore för konstnärernas lyhördhet, känslighet och värme som gör filmen till en rörande mosaik av olika sociala gruppers öden. Genom att ta sig tid att komma varenda person de möter nära, för att sedan hylla dem med porträtt i storformat som klistras på städernas och arbetsplatsernas fasader, vinner alla inblandade något på att öppna sig för varandra.
Därtill ryser en Vardafantast i mig av välbehag när Agnès gång på gång refererar och anknyter till filmklassiker, något som i hennes värld ter sig helt naturligt. Som när hon opereras för sin ögonsjukdom och exalterad upplyser JR att detta påminner henne om Dalis Den andalusiska hunden (för de som inte sett den säger jag bara tre ord: öga, rakhyvel, närbild).
Jag har läst någonstans att Faces Places (varför fick den franska filmen en engelsk titel i Sverige?) inte är menad för en bredare publik utan endast för alla som dyrkar Agnés Varda och JRs konstnärskap, som en chans för frankofiler att få en liten inblick i sina förebilders vardag. Varför vill man skada en film så? Det är nämligen svårt att hitta en mer genomtänkt poetisk dokumentär, som i sitt tilltal vänder sig till var och en. Och visst, de som växte upp med Vardas Cléo från 5 till 7 får dessutom det där lilla extra.
