Yurij Bykovs glåmiga arbetaraction Fabriken inleds med en enögd mans promenad mot gråa fabriksmurar. Isolerad på en disig slätt hade byggnaden lika gärna kunnat vara ett fängelse, och de höga tegelskorstenarna som avtecknar sig mot den molniga himmeln, vakttorn. Tankarna springer nästan omedelbart iväg till Michel Foucaults Övervakning och straff, om människans disciplinering från skolbänk, armé och fabriksgolv till fängelse. Här någonstans finns ett symbolvärde Bykov klamrar sig fast vid, där ett arbetspass i den smutsiga fabriken mer känns som ett livstidsstraff.
Men i ett postindustrialistiskt och postsovjetiskt Ryssland är inte ens misären tryggad. Det kan alltid bli värre.
Anslagets ensamvarg, som av kollegorna kallas för Silverräven (Denis Shvedov), är däremot inte särskilt foglig när den skurkaktiga oligark (Andrej Smolyakov) som förskansat sig fabriken vid Sovjetunionens kollaps, utan förvarning annonserar stundande nedläggning. När en anonym arbetare frågar om han inte är rädd för strejk är svaret ett bestämt och torrt nej. Strejk kommer heller inte på tal. Men med entledigandet brister disciplinen och istället lyckas Silverräven engagera en handfull arbetare att kidnappa ägaren med krav på ett värdigt avgångsvederlag som lösensumma.
Fabriken har en effektiv men fyrkantig uppbyggnad. Bykov gör det mesta av ryskt armod, från den skitiga fabriksmiljön till persongalleri, men skruvar upp det till en schablonartad nivå i en film som gott kunnat ta längre tid på sig för att bygga nerv och engagemang. Men det hinner man samtidigt knappt tänka på när arbetarna finner sig hopplöst belägrade av både oligarkens privata vaktstyrka och polis. Kamaraderi och kollektiv offras snabbt för skjutvänligt raffel och cynisk individualism i Bykovs rappa maskineri. Ytterligare någon nyans av grått hade varit på sin plats för att färga Fabriken till mer än enögd spänning, men som sådan är den klart godkänd.
