Livet imiterar konsten: när filmen En natt i Havanna skulle visas på Tribecafestivalen saknades två av skådespelarna, Javier Nuñez Florian och Anailin de la Rua de la Torre, i filmen tvillingparet Elio och Lila. Ingen visste var de hade tagit vägen. Snart visade det sig att de hade flytt till Las Vegas – nu söker de politisk asyl och väntar barn.
Ett (utan att avslöja för mycket) lyckligare öde än det som skildras i filmen där de utan tidigare erfarenhet av skådespeleri castades tillsammans med Dariel Arrechaga i rollen som deras vän Raúl. En natt i Havanna utspelar sig över bara ett par dagar inför och under en flykt från Kuba till Miami. I en första bild ser vi en blond ung kvinna åka genom ett vackert landskap i nercabbad bil. ”Det här handlar inte om henne”, säger en speakerröst. ”Det handlar om mig.” Rösten tillhör Lila, berättaren och guiden genom historien, hon som föredrar att se på andra människor framför att interagera med dem och som flera gånger i filmen både smyger på andra – sin pappa, sin tvillingbror, Raúl – och blir iakttagen, ovetandes. Länge är En natt i Havanna ett triangeldrama på gränsen mellan tragik och humor, intensivt, närgånget filmat men också vackert, en värme i bilderna som inger falskt hopp när sedan den verkliga konflikten, själva flykten, tar vid. Det var länge sedan jag mådde såhär dåligt av att gå på bio. Se den.
