Hotel Chelsea på Manhattan. Rött tegel, 12 våningar, 250 rum – en samlingsplats för ikoner. Här bodde Patti Smith, Mark Twain, Larry Rivers, Janis Joplin och Jimi Hendrix. Bland andra. Några bodde kort, andra länge. Många betalade hyran med att skänka sin konst till hotellets väggar eller göra konstperfomance i korridorerna.
Men detta är ett minne blott. Renoveringen till lyxhotell har pågått i över nio år. Bland byggdamm, plast och byggarbetare rör sig några hyresgäster som bott på hotellet permanent sedan 60-talet. Dokumentären Dreaming Walls: De sista gästerna på Chelsea Hotel följer dessa personer och är en elegisk skildring av hur nya tider tränger bort de svunna. Uttrycket ”det sitter i väggarna” ges en helt ny innebörd när renoveringen kräver att konsten plockas ner från väggarna – vilket hyresgästerna tolkar som början på slutet för deras tid där.
Regissörerna Amelie van Elmbt och Maya Duverdier varvar arkivmaterial med klipp som ger insyn i hyresgästernas liv. Formen påminner Lisa Rovners drömska Sisters with transistors (2020) som skildrar tolv kvinnliga synthpionjärer. Men till skillnad från Rovners fängslande flow med tryck, mynnar Dreaming Walls ut i något alltför svävande för att engagera. Essentiella frågor lämnas obesvarade. Vad har hyresgästerna för villkor under renoveringen? Varför försvann Stanley Bard – hotellchefen som förklarar hotellets kultstatus med ”billiga rum, roliga personer, flexibel förvaltning”?
Dreaming Walls bör dock ses på grund av sitt register över fascinerande människoöden i en kultbyggnad vars ambiance för tankarna till en mix av Polanskis The Tenant (1976) och Kubricks The Shining (1980) samt Michael Andrews och KePAs suggestiva musik som understryker slutet på en era-vemodet. Arkivmaterialet innehåller även guldklimpar, bland annat Virgil Thomson som på frågan vad han tycker om idéen att bo på hotell svarar: ”Vad menar du med ’idéen med att bo på hotell’. Är att bo på hotell en idé”? Och så var den frågan besvarad.
