En del filmer lämnar avtryck inte genom sin handling eller budskap, utan genom känslan den fiktiva världen skapar. Detta är inte sällan fallet för filmer som gör anspråk på att vara “lite absurda”. Diamantino är en sån film. Här följer vi Diamantino, en av världens största fotbollsstjärnor, som efter att ha missat en avgörande straffspark i VM-finalen hamnar i en själslig kris. I denna politiska satir konfronterar han existentiella frågor och ifrågasätter den karriär han vigt sitt liv åt. Fotbollsspelarens kris blir här en ramberättelse som djärvt försöker innesluta så gott som varje moralpolitisk fråga som varit på tapeten det senaste decenniet. Under sin själsliga berg-och-dalbaneresa tvingas Diamantino bland annat möta och hantera Europas flyktingkris, skatteplanering, genmodifiering, polarisering och neo-fascism. Låter det rörigt? Det är det också. Filmen är underhållande men alltför hänförd av sin egen absurditet.
Berättelsen är en variant på den klassiska myten om Buddha, som lämnar templets skyddade tillvaro och för första gången möter världens lidande. Diamantinos tempel är hans yatch, och när han en dag som vilken som helst guppar runt på medelhavet möter han en flyktingbåt. Det blir en världsomvälvande erfarenhet, och Diamantino beslutar sig att dra sitt strå till stacken genom att adoptera ett flyktingbarn. Att han själv mentalt befinner sig på ett barns nivå är väl underförstått.
Jag vill tycka om Diamantino, inte bara för att den är på portugisiska, utan för att grundidén har potential. Men i slutändan står jag inte ut med att vistas i den fiktiva värld som iscensätts i Diamantino. Allt är pastellfärgat, dialogen stolpig och de hemliga konspirationerna som hotar hela landets säkerhet fler än jag kan räkna. Skurkarna är läderklädda och samtliga karaktärer renodlade troper. De ska inte vara verklighetstrogna, men däremot representera verkliga företeelser i vår samtid: Diamantino är Europas kollektiva samvete som effektivt förskjutit diverse problem och tvingas konfrontera samtliga på samma gång. Detta försök till politiskt satir känns visserligen angeläget, men precis som vår samtid är filmen för narrativt fragmenterad för att gå att greppa.
