Det var en gång i Tyskland...

Alexander Kuronen 11:00 3 May 2018

Få företeelser är så svåra att ta kål på som skämtet. Det är sedan länge välkänt inom filmvärlden, där klassiker som Benignis Livet är underbart och Chaplins Diktatorn utforskat hur skrattet kan övervinna även ett av de mörkaste kapitel i mänsklighetens historia. När Sam Garbarski gör komedi om judar i efterkrigstidens Tyskland, uppfinner han alltså inte hjulet på nytt i valet av tema.

Den charmige överlevaren David Bermann (Moritz Bleibtreu) när en dröm om att lämna sin sönderbombade hemstad och flytta till Amerika. För att få ihop pengar till resan samlar han ett sällskap bestående av en skomakare, en teaterapa och lite annat löst folk. Idén är att knacka på hos hemmafruar och, med småsmutsiga säljfasoner, kränga dyra sängkläder. Kulorna rullar in, men sordin läggs på stämningen när David anklagas för samarbete med nazisterna. I förhör med den amerikanska officeren Sara Simon (Antje Traue) tvingas han reda ut sitt förflutna – som skämtcoach åt Hitler.

Det var en gång i Tyskland… har beskrivits som en slags arvtagare till Maren Ades succé Min pappa Toni Erdmann, och även om det är en överdrift finns det drag som förenar filmerna. Båda skämtar frikostigt om allvarliga ting, men allvaret skämtas aldrig bort. I Garbarskis film är det kanske än viktigare, då det rör sig om något så riskabelt som att skoja om förintelsen. Tonen är i regel smakfull och får fin draghjälp av det vackra fotot, där gatubilderna över ett krigshärjat Frankfurt utmärker sig i synnerhet. Det gör också stjärnskottet Moritz Bleibtreu. Med sin kvickhet och mustasch påminner han ibland om en mer ödmjuk Johnny Depp, och är således svår att tycka illa om. Antje Traues insats som officer får sammanfattas som habil. Hon gör vad hon kan som kvinnligt alibi i en film där de riktiga karaktärerna spelas av män. Har man överseende med det, samt ett väl framhastat slut, kvarstår en fin, välgjord bagatell där skrattet än en gång vinner i längden.

 

Bye bye Germany
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner