Få har nog missat Delia Owens succéroman från 2018 som ligger bakom den nya storfilmen Där kräftorna sjunger. Men för den som inte satt sin fot i en bokhandel de senaste fyra åren så har boken sålts i 15 miljoner exemplar, vilket gör den till en av världens mest sålda böcker. En filmatisering kändes därmed helt oundviklig.
Berättelsen utspelar sig mellan 1950-1970 och följer Kya, här spelad av Daisy Edgar-Jones som blivit namnkunnig i och med sin huvudroll i filmatiseringen av Normala människor. Fattig och övergiven av sin familj i tidig ålder bor hon ensam i North Carolinas träsk, mer bekant med naturens alla väsen än sina känslokalla medmänniskor i den närliggande staden. När ett misstänkt mord sker i träsket blir eremiten Kya byfolkets självfallna huvudmisstänkta och en rättegång inleds där tittaren slungas mellan potentiella uppsåt och gärningsmän.
Romanens narrativ har här fått ett mer renodlat förlopp, som i det stora hela bär upp berättelsen bättre. Tempot går betydligt snabbare och jag är glad att slippa romanens ständiga sicksackande mellan tidslinjer och upprepade miljöbeskrivningar. Filmen fångar också de häpnadsväckande vackra vyerna bättre än Owens språk gör.
Men det är lite väl mycket bortrensning av bakgrundsinformation och sidospår. Kanske är det för att hålla åldersgränsen nere vid elva, men misären och grymheten har slätats över med Hollywood-skimmer så pass att berättelsens kärna inte kommer fram. Fokus hamnar snarare på filmindustrins favoritform; kärlekstriangeln.
Det är väldigt tråkigt, eftersom det är just naturens egna gång som är berättelsens ryggrad, hur grym och oförståelig den än må vara. Utan Edgar-Jones briljerande och multifacetterade insats hade filmen fallit platt. Hon förvaltar rollen som Kya på bästa sätt, även om vi tyvärr inte når botten av hennes väsen eller får full förståelse för henne.
En av bihandlingarna som strukits helt är dåtidens rasism och segregation. Boken har tidigare fått kritik för de stereotypiska och endimensionella svarta karaktärerna. Omöjligt att se förbi är också det faktum att författaren är efterlyst i Zambia på grund av hennes misstänkta inblandning i ett mord som ska ha skett när hon arbetade där som zoolog på 90-talet. Det finns fler paralleller mellan romanens synopsis och Owens eget liv, något som lämnat en bitter eftersmak hos många läsare. Med allt detta i åtanke är det märkligt hur illa kritiken om rasism hanterats i filmen.
Där kräftorna sjunger är en sevärd film, med ett tankeväckande slut och faktiskt rätt kreativt narrativ som behåller tittarens intresse. Men läs hellre boken för en något mer nyanserad och mindre slätstruken berättelse.
