Det finns en allmän övertygelse (som jag kan ha delat i åratal) att det i princip inte går att bli känslomässigt drabbad av moderna dansuttryck utan att (låtsas) vara en fullblodssnobb. Att dansen, liksom all konst kapad av självförhärligande rikemansnissar, kan ha en mer kompromisslös och brokig sida klarnade för mig tack vare den egendomliga cineastiska dansupplevelsen De fördömda kvinnornas dans – ett av resultaten av det tvärkonstnärliga samarbetet mellan Ingmar Bergman och den amerikanska koreografen Donya Feuer. På 50-talet var Feuer dansare hos den berömda dansrevolutionären Martha Graham som, ett decennium tidigare, även upptäckte en annan blivande ikon: Mercier ”Merce” Cunningham.
I sin 3D-dokumentär om Cunningham försöker nu den ryska regissören Alla Kovgan med hjälp av all numera tillgänglig teknik sätta fingret på koreografens storhet och fånga in det svårflörtade flyktiga experimentella dansarvet som, enligt Merces egen utsago, ”gives you nothing back, no manuscripts to store away, no paintings to show on walls and maybe hang in museums, no poems to be printed and sold, nothing but that single fleeting moment when you feel alive”. Kovgans film fokuserar nästan enbart på Cunninghams otaliga imponerande verk - på bekostnad av personfördjupning - genom att kombinera stora mängder hittills opublicerat arkivmaterial (och intervjuer med livspartnern John Cage och den långvarige samarbetspartnern Robert Rauschenberg) med sjukt påkostade nyuppsättningar av hans dansnummer återskapade av samtidens främsta dansare.
Det finns en uppenbar kontrast mellan de halvsekelgamla arkivinslagen som – trots att de är animerade på ett irriterande vis – ger rysningar eftersom de på liv och död pulserar av konstnärlig ärlighet, och de nutida Alexander Ekman-egouppblåsta tolkningarna. De senare, liksom konstkritikern Ingela Linds inklippta kommentarer som 1976 enligt SVT skulle hjälpa publiken att se Feuer & Bergmans film med nya ögon, kan dessvärre inte beskrivas bättre än med Göteborgdansaren och koreografen Gun Lunds bevingade ord: ”Personligen får jag inte ut så mycket av att titta på sådant, det blir så mycket yta. Jag saknar skildringar av och med mogna män, och riktiga kvinnor också för den delen - inte bara puerila ekvilibrister!”
