Hur många Glada Hudik-teatergrupper finns det i världen? Hur många som helst. Men så vitt jag vet har ingen utöver det framgångsrika svenska exemplet fått spela in långfilmer eller anordna en visning under New Yorks modevecka. Representationen i filmvärlden av personer med funktionsvariationer visar återigen att vår klyschigt vidriga värld är kvar någonstans på 50-talet. (Glada Hudik-gänget får väl ändå vara glada att de inte allihopa spelas av Rolf Lassgård.)
Med det sagt har jag ett anspråkslöst förslag till svenska folket: istället för att se ikapp några andra stjärnspäckade men fasligt lama i jämförelse biosuccéer – ta omedelbart era företagsbiljetter till fånga och spräng biobesökssiffrorna för att se Catwalk. Om inte annat så för att få i er en nödvändig dos av mänsklighetsnäring. Och, inte minst, för att se – denna gång inte överskuggade av vare sig ett trivialt manus eller feelgoodduon Sverrir & Vanna – Ida Johansson, Nicklas Hillberg, Alexander Rådlund, Kitty Jonsson och Emma Örtlund.
Det är den sistnämnda som drömmer stort. I sin Gislavedslägenhet odlar Emma en fantasi om att bli fotomodell. Det berättar hon i ett brev till Glada Hudiks grundare Pär Johansson som vill hjälpa henne och kanske med detsamma göra något slags försök att få bukt med sitt hora-madonna-förflutna. Oavsett hans intentioner är filmen en sann hyllning till de fem medverkande Glada Hudik-skådespelarna. Tillsammans skriver de en två timmars framgångssaga som man aldrig vill ska ta slut. De uppträder så innerligt och ärligt att de utan att behöva anstränga sig särskilt mycket håller mig fullkomligt trollbunden. Att deras resa mot upprättelse ackompanjeras av Lalehs svenska låtar gör inte det hela mindre skrattgråtskrattgråtvänligt.
Filmen har än så länge mest uppmärksammats för att affischen pryds med fem fejkstjärnor och ett påhittat recensionscitat. Och ärligt talat – blotta tanken att Catwalk skulle behöva snällbetyg eller låtsaspushar är minst sagt befängd.
