Stockholms Pridevecka till ära gör en spansk kärlekshistoria vid namn Carmen & Lola entré i de sommartomma biosalongerna. Regissören Arantxa Echevarría gapar efter mycket; inte nog med att hon i sin långfilmsdebut skildrar en samkönad relation och stormig tonårstillvaro, dessutom vill hon dissekera den samtida romska diasporan. Imponerande nog väjer hon för fallgroparna – filmen är varken sentimentalt snyftdrama eller övertydlig coming of age-dänga, utan något så ovanligt som en vardagsnära och helt trovärdig samhällsskildring.
Den sorglösa sjuttonåringen Carmen (Rosy Rodríguez) har fullt upp med förberedelserna inför sin arrangerade förlovning när Lola (Zaira Romero), fästmannens sextonåriga kusin, dyker upp i hennes liv. Deras uppgifter är tydliga, de ska vara lydiga döttrar och sedan fruar, deras framtidslott är heterogiftermål och barn, och på sin höjd att få börja på frisörskola; mitt i detta pågående patriarkala spektakel finner Carmen och Lola varandra.
Echevarriá, som har ett förflutet som dokumentärfilmare, bygger med hjälp av sina ärliga och lyhört närvarande huvudrollsinnehavare (rollistan domineras av romska amatörskådespelare), upp ett fullständigt övertygande händelseförlopp. I en traditionsbunden värld som inte tillåter några avvikelser tar sig de sexuellt okunniga, av sina familjer hunsade men samtidigt kaxiga huvudkaraktärerna fram bäst de kan, övervinner sin osäkerhet (Lola) och krossar sina fördomar (Carmen). Tittaren skonas från romantiserande sexscener a lá Blå är den varmaste färgen till förmån för till exempel en laddad och rentav rörande påklädningsakt. Det frossas inte heller i ensamhet, utsatthet och elände – mitt i dramat får paret en följeslagare, den lite äldre kompisen Paqui (filmens enda proffsskådespelare Carolina Yuste), som står för de krafthandlingar i form av gester, kramar och pratstunder som (HBTQ-)ungdomar så väl behöver.
Visst skulle Carmen & Lola göra verkligheten mer rättvisa om familjemedlemmarna hade fått bli mindre fyrkantiga och ensidiga, men å andra sidan ligger fokus på känslostormarna som skildras med tonårslogiken som kompass, och där finns sällan plats för vare sig nyansering eller balans.
