Bland de stora prisgalornas gullungar har ingen drabbat mig lika hårt som Brooklyn, ett slående melankoliskt migrationsdrama där unga irländskan Eilis (Saoirse Ronan) lämnar hembygdens inrutade tristess för att jaga ett annat liv i femtiotalets fantasieggande New York.
Väl på plats visar sig verkligheten vara något mindre spännande. Vägarna korsas med Tony (Emory Cohen), en ung, charmig och stilig rörmokare från en italiensk arbetarfamilj. De blir kära, planerar en framtid tillsammans – men var det allt livet hade att erbjuda? En hemlängtan växer sig starkare. Någon dör och hon måste återvända hem. Var det nu är någonstans.
För manusbearbetningen av Colm Tóibíns roman står Nick Hornby, den brittiske ”lad lit”-ikonen bakom framgångsrikt filmatiserade romaner som Fever Pitch, High Fidelity och Om en pojke. Istället för ännu en skön snubbe växlar han här perspektivet till en ung tjejs, en utvandrare, någon som växt upp i förtid och knappt kan bärga sig tills vuxenlivet börjar. Rotlösheten växer snyggt och subtilt fram. Varje blick får en särskild laddning, varje kropps minsta gest en tyngd. Tony visar obebyggd mark på Long Island och det blir så plågsamt tydligt att den enes själsliga bröd kan bli den andres död.
Tillbaka på Irland träffar Eilis en bekant, Jim Farrell (fantastiskt spelad av Domhnall Gleeson). Det som kan likna ett rätt bortskämt dilemma – gud vad jobbigt, älskad och uppvaktad från två håll! – blir istället ett briljant sätt att gestalta Eilis livskris gestaltad som ett lågmält triangeldrama.
Brooklyn är inte en film som nöjer sig med att understryka att gräset är grönare på andra sidan. Trots dess inslag av nostalgisk romantik, tack vare makalöst vacker scenografi och kostym, drar den mer åt det melankoliska än melodramatiska i sin studie av livets stora stoppskyltar. Då man ställs inför vad man egentligen lever för liv. Och funderar på om det verkligen blev som man hade tänkt sig.
