Borgman

Victor Schultz 22:45 29 May 2014



En tidlös och rätt obehaglig fabel a bröderna Grimm, förlagd till ett modernistiskt skrytbygge i en holländsk villaförort. Det är Borgman i sina bästa stunder.

Filmen inleds med en nervig scen där den mystiske lösdrivaren Camiel Borgman tvingas fly från det underjordiska nätverk av tunnlar och hålor som uppenbarligen varit hans hem under en längre tid. Rätt snart därefter hamnar han i våldsam konfrontation med en polerad överklassfamilj, en konfrontation som sedan förbyts i omsorg när husets fru förbarmar sig över den mindre beställda och dessutom får ångest över sin egen privilegierade ställning. Och när kontakten väl är etablerad dröjer det inte länge innan Borgman har hela familjen i sin hand, och han skakar dem och förvirrar dem och plågar dem och för dem allt närmare en ruinens brant.

Anslaget till Alex van Warmerdams drömlika skapelse inger förhoppningar, och referenser till Hanekes Funny Games liksom det mesta av Lynch passerar förbi. Vartefter sagan förlöper kommer dock ambitionerna på skam och obehaget tunnas ut. Filmen är full av små proklamationer och antydningar, d.v.s. ledtrådar som man hoppas ska kunna ge svar på vem Borgman egentligen är och vad hans syfte är. Är han, som det antyds i filmens inledande citat något övernaturligt, kanske en ren ondska som antagit köttslig form? Eller är han bara en symbol över den vanliga människans beckmörka inre?

Tyvärr får vi aldrig något svar, och inte heller erbjuds Borgman något motstånd i sin mission. Allt verkar vara ganska så ofrånkomligt och statiskt, och således slutar filmen vara intressant annat än som en lustig och bisarr nonsenssång.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner