Längs den enorma floden Volga glider ett kryssningsfartyg fram i maklig fart och ombord lär passagerarna känna varandra. Samtalen spänner från trivialiteter till sorgsna utläggningar om kärlek som mynnade ut i ingenting. Bitter Love följer Vodkafabriken (2010) och Don Juan (2015) i Jerzy Sladkowskis löst sammanhängande dokumentärtrilogi om livet i Ryssland.
Redan i filmens första rutor meddelar en textremsa om att ryssen tar till havet när de jobbiga frågorna behöver luftas och tänkas igenom på djupet. Dokumentären som följer är en maritim roadtrip befolkat av en hel drös karismatiska figurer: den rundlagda karln som sjunger sitt hjärtas mening, paret som inte kan sluta bråka om mannens vita skägg och spådamen som aldrig känt äkta kärlek. Det dröjer inte länge innan samtalen som förs på båten blir förtroliga. Tidigare främlingar blir snabbt bundsförvanter. Samtal som förr eller senare leder till kärlek och de besvikelser som följt i dess bakvatten. Med glansiga ögon blickar de ut över enorma Volga, vars landskap liksom störtar ner i floden.
Livet ombord skeppet gestaltas ungefär som i Robert Altmans Nashville: ett ställe är summan av individerna på plats och samtalen dem emellan. Det hoppas friskt mellan samtal till samtal och den kumulativa effekten blir känslan av att vara där, mitt bland rejäla glas vodka och hjärtevärmande skratt. Gestaltningen är ett stort plus jämfört med de tidigare filmerna i trilogin, som båda följer ett mer standardiserat dokumentärformat.
Mot sliutet blir Bitter Love lite sentimental, men filmen är tillräckligt udda och säregen för att lite sötslisk gå ner utan större problem. Livet flyter vidare och Volga fortsätter vara lika häpnadsväckande i all sin maffiga prakt.
