Sällan signalerar kombinationen sakral körsång och karga klippor på film annat än olycka. Michael Pearces långfilmsdebut utspelar sig på den brittiska ön Jersey där vågorna är lika kraftfulla som skogen är mörk, och där – en rad unga kvinnor blivit brutalt mördade. På Jersey bor Moll, hårt kontrollerad av sin iskalla mor. När hon träffar den mystiske strövaren Pascal faller hon pladask och lockelsen är förståelig. Pascal står för allt hennes borgerligt strama tillvaro inte gör: sinnlighet, frihet, humor. Han kunde inte bry sig mindre om klädkoder och använder inga förskönande ord bara för att mamman är närvarande (en tur ner på puben är ett tillfälle att bli ”shitfaced”). När han senare misstänkts för morden stannar Moll kvar vid hans sida.
Beast är en del psykologisk thriller av klassiskt snitt och en del romantiskt drama. De psykologiska premisserna framstår inledningsvis som amatörmässiga. I Pascals bil ligger, förutom döda harar, en bok med illustrationer av vilddjur. Vi förstår, han är en bad boy!
Och kan det vara så att det finns något bortträngt hos Moll som drar henne till Pascal? Vi får se skymten av ett mörker tidigt i filmen när hon avviker från ett soligt födelsedagsfirande och går in och klämmer krasat glas i handen tills blodet rinner. Hon liknar sig själv vid en späckhuggare som ser ut att le men vid fångenskap drivs till vansinne av sitt eget skrik.
Men Pearce är trogen sin genre samtidigt som han gäckar tittarens förväntningar på ett sätt som övertygar. Vad som framstår som givet inledningsvis blir allt mer ovisst och dubbeltydigt ju längre filmen framskrider. Den avstår, tacksamt nog, från ingående skildringar av det misogyna våld som överskuggar berättelsen. I stället är det Moll och hennes jagade personlighet som ligger i fokus. Filmen vecklas ut som en berättelse om våld och våldets psykologi, om hämnd, skuld och självkontroll. Som thriller betraktad blir Beast tillfredsställande i kraft av sin intensitet, och förhoppninsvis hittar den sin publik till trots för den intetsägande titeln.
