Det har inte rökts så många cigarretter på film sedan Wong Kar-wai. Det bolmas friskt i filmer som In the mood for love eller Helgon i neon. Och, i likhet med en annan indieklassiker, Coffee and cigarettes av Jim Jarmusch, så utgör rökandet, processen att suga i sig en cigg från tändning till filter, en ram för berättelsen i Balkan Noir.
Ninas (Disa Östrand) och Oskars (Johannes Bah Kuhnke) dotter kidnappades för fem år sedan på en resa till Montenegro. Händelsen har kommit att överskugga allt i deras tillvaro, men där Oskar försöker gå vidare kan Nina inte släppa taget. När Nikola (Srdjan Grahovac), utredaren som fortfarande ansvarar för fallet, hör av sig om en ny ledtråd väcks hämndbegäret hos både Nina och Oskar till liv igen.
Populärkultur – reklamfilm, genretroper – fungerar i Balkan Noir som en ställföreträdare för ett rakt berättande. Fragment ur tv-inslag presenteras i vinjetter mellan korta berättelsefragment. Ninas och Oskars liv är i spillror. Efter katastrofen har tillvaron blivit flyktig och trasig, liksom filmberättandet. Ciggen fungerar som en mätbar tidsenhet, ett ankare i nuet, och reklamfilmerna är brottstycken ur en mer naiv dåtid, en tid då rökande inte var förknippade med död och sjukdom.
Balkan Noir vill mycket. Det är ett ambitiöst försök att skildra sorg och saknad utan en formatmall. De korta segmenten får mig att tänka på Jarmuschs stelopererade berättande i Stranger Than Paradise och Down By Law. Men filmens upptagenhet vid form blir också ett hinder för att engagera publiken. All estetik filtrerar bort is tället för att förstärka filmens mörka hjärta, förlusten och sorgen, det som skulle göra filmen till en faktisk film noir och inte bara en stilövning. Balkan Noir är lite för mycket yta och lite för lite innehåll.
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
