Innan har regissören Takita mest gjort så kallade pink films, softporr typ. Det övergick i historiska äventyrs- och actionfilmer. Avsked är hans första riktiga melankoliska dramarulle.
Det märks. Handfallen står han inför konceptet att personerna i berättelsen ska ha utvecklade karaktärer. Det blir som om huvudrollen har smittats av narcissism, allt handlar om honom på ett ointressant sätt, uppblandat med lite japanska visdomar om livet och döden. Visst är det finstämt, men finstämt kommer inte att köra dig ända hem till porten. Storyn är att en misslyckad ung cellist börjar ett nytt jobb, han sminkar lik. På det sättet dealar han med en ouppredd sorg efter sin bortgångne mor och frånvarande far. Om jag ska vara helt ärlig är största behållningen inredningen. Det orangerie där liksminkschefen äter sin lunch är fantastiskt. Skjutdörrarna av disigt glas likaså, det låga bordet. Jag orkar inte ens gå in på de kvinnliga karaktärerna. Grå, grå bollplank. –CRFN
