I en kuststad i Senegal tas ekonomiska och teknikmässiga framåtkliv i rekordfart. I takt med att religiösa konventioner luckras upp söker sig allt fler ungdomar till nätternas neonupplysta barer, och vid Atlantens strandlinje pågår bygget av ett enormt futuristiskt bostadstorn. I detta gränsland där tradition möter modernisering hittar vi sjuttonåriga Ada. Ada ska snart giftas bort med den förmögne och lokalt omtalade Omar, men är hemligt förälskad i byggarbetaren Suleiman. Triangeldramat är klassiskt, men Atlantics är på alla plan unik i sitt utförande. En kväll när hon äntrar den lokala nattklubben är bara hennes tjejkompisar där: Suleiman och hans jämnåriga vänner har med båt begett sig till Europa på jakt efter bättre arbetsvillkor.
I symboltunga scener följer vi Ada i hennes försök att navigera livet som ung vuxen, samtidigt som saknaden efter Suleiman är så stor att den tycks ta sig fysiska uttryck. Atlantics är magisk realism när det är som bäst: Här upphävs både gränsen till det övernaturliga och narrativa konventioner.
Under Adas bröllopsnatt med Omar fattar hennes nyinköpta dubbelsäng eld, och brandkåren kan inte hitta någon förklaring till hur den uppstått. Kvinnlig frigörelse och inre känslostormar tar sig här metafysiska och våldsamma uttryck som för konnotationer till klassiker som Carrie och Exorcisten, men Atlantics är avgjort mer subtilt framställd än dessa. Trots att historien i högsta grad är politisk sker berättandet helt utan pekpinnar, och samtidsaktuella teman som migration, globalisering och religiositet hanteras varsamt parallellt. Atlantics regissör Mati Diop skrev filmhistoria när hon som första tävlande svarta kvinnliga regissör belönades med Grand Prix på årets upplaga av Cannes filmfestival. Den samstämmiga hyllningskören har helt rätt, och att filmen får svensk distribution är en ynnest.
Filmen är en Netflix-produktion, men i likhet med tidigare kritikerfavoriter som Roma ses den med fördel på bio. Atlantics stiliserade filmfoto och vackra kustmiljöer förtjänar det.
