Det är så mycket som hade kunnat gå fel när idén om Aniaras filmatisering pitchades. Jag ska inte hymla med att jag väntade mig en till tråkig uppvisning av ogenomtänkt grandiositet och högmod á la Den allvarsamma leken eller Britt-Marie var här, castad med alla möjliga namn ur Skarsgårds eller Augusts släktträd och inspelad i en gravitationslös undervattenstunnel i Qatar. I stället hamnade Harry Martinsons sextioårsjubilerande rymdepos i långfilmsdebutanterna Hugo Lilja och Pella Kågermans händer och de i sin tur anlitade huvudrollsinnehavarna Emelie Jonsson (mimaroben) och Bianca Cruzeiro (piloten Isogel), som kanske inte är så googlebara men räddar hedern på den numera av amatörer utmanade skådespelarkåren.
Goldondern vid namn Aniara är en av de enorma rymdfarkoster som på rutin fraktar tusentals svenska passagerare till Mars då det är kört för jordelivet efter diverse människoförvållade katastrofer. Denna arkitektoniska mardröm är minst sagt väl fångad med hjälp av inspelningsplatserna i MoS-gallerian och på finlandsfärjan; man behöver inte se filmen instängd i en sarkofag såsom det erbjöds under årets Göteborgs film festival, för att drabbas av människans litenhet och vår oändliga isolering. När Aniara alltmer rör sig i riktning mot sin etymologiska betydelse (ordet är grekiska för bedrövad, sorgsen, sörjande) och kommer ur kurs eller blir ”en blåsa i Guds andes glas”, gör regissörerna tack och lov inga storvulna visionära gester. I stället vecklas det stilfullt och taktfast ut ett imponerande studium över tidlös alienation och vår eviga strid om glädje som Harry Martinson så smärtsamt väl har fångat.
Det är sällan så många skådespelarinsatser känns nämnvärda – Anneli Martini som den desillusionerade charmiga astronomen, Arvin Kananian som den maktlösa kaptenen Chefone och inte minst – på filmduk alldeles för sällan skådad – Emma Broomé – helt lysande som Chebeba. Sedan sin jungfrufärd har Aniara projicerat sin samtid i rymden och med den nya filmen löper man linan ut. Aniara är en dystopisk käftsmäll när den är som bäst.
