Isold Uggadòttirs långfilmsdebut heter And breathe normally, lämpligt nog eftersom man verkligen andas normalt genom hela upplevelsen. Inte för att den här Sundance-rullen försöker vara Mission: Impossible direkt, men ändå.
Lára (Kristín Þóra Haraldsdóttir) lever ett dystert liv som rimmar med miljöerna omkring henne. Hon är en ensamstående mamma som tvingas sova i bilen tillsammans med sin son i väntan på att hennes provanställning hos passkontrollen ska börja löna sig. På jobbet ertappar hon Adja (Babetida Sadjo), en flykting från Guinea Bissau, som försöker ta sig till sin familj i Kanada med ett falskt pass. När kvinnorna stöter på varandra igen av en slump, inleder de en otippad vänskap.
Filmen är lågmäld och minimalistisk, men saknar elegans. Hantverket är inte nödvändigtvis dåligt (de enkla kompositionerna ska väl skapa en form av dokumentär känsla), men estetiskt är det ganska trist, och avsaknaden av musik gör att det stilla Island om möjligt blir ännu mer ljudlöst. Först mot slutet får de återhållsamma karaktärernas öden en tvist, vilket gör att And breathe normally mestadels är ganska intetsägande. Ett underliggande budskap om den rådande flyktingkrisen smyger sig fram – men saknar den kraft den gör anspråk på.
Men så, under den sista akten, visar Uggadòttir att hon är en manusförfattare som utbildats på Columbia University i New York. Slutligen når filmens intention fram bortom meningslöshet och alla de tröga scenerna leder fram till något av värde. Synd bara att vägen till den insikten är seg som tusan.
