Roald Amundsen hann bli den förste att nå både nord- och sydpolen, innan han försvann under en expedition 1928. I Amundsen skildras den norske polarutforskarens liv och död av regissören Espen Sandberg, mannen bakom filmer som Kon-Tiki (2012) och Max Manus (2008). Sandberg tycks ha hittat sin nisch i påkostade porträtt av norska nationallegender, och Amundsen är inget undantag. I trailern syns stormiga scener i ett hårt polarklimat, och filmen har marknadsförts som en actionfylld men mångbottnad biopic. Den lever dessvärre inte upp till förväntningarna, och de norska kritiker som liknat den vid en illustrerad wikipedia-artikel har tyvärr rätt.
Man hade önskat att Amundsen gett tittaren en dramaturgisk kurva att följa, kanske genom att uppehålla sig vid en enskild expedition. I stället skildras en oändlig mängd aspekter av Amundsens liv, från kvinnoaffärer och familjeliv till finansiella problem. Sandberg tycks hela tiden ängslig inför ge ett ensidigt porträtt av nationalhjälten. Det är ett behjärtansvärt försök att låta hans liv bli mer än vad som ryms i en actionrulle, men i slutändan saknas både action och psykologiskt djup. Vi lär helt enkelt inte känna Amundsen tillräckligt bra för att förstå varför vi ska bry oss.
Ett liv som Amundsens tycks som gjort för en filmatisering: här finns en myriad av expeditioner att välja mellan, från seglingen genom nordpassagen till de epokgörande luftbalongsexpeditionerna. Amundsen vill emellertid inte vara en actionfilm om en polarexpedition, utan ett psykologiserande porträtt av människan Roald Amundsen. Expeditionerna får därför begränsat utrymme, medan desto mer ges åt samtal mellan hans fru och bror, som förgäves söker svar på frågan “Vad var hans drivkraft?”. Resultatet blir ett kostymdrama med inklippsbilder från ett kargt polarklimat. Miljöbilderna kan ibland vara eggande i sig, men inte tillräckligt för en speltid på över två timmar.
