Rättvisan är blind. Det är ett påstående som får ett annorlunda djup i den mycket begåvade debutfilmen Allt för min son, som också har kammat hem en rad fina priser, inte minst Silverlejonet, på festivaler världen över.
Många vittnar om att Antoine är en lugn och stabil person. Men Miriam, hans ex-fru, har en helt annan uppfattning. Hon påstår att han har slagit henne, något som rätten inte verkar lägga någon vikt vid när de dömer en vårdnadstvist om deras gemensamma son Julien till Antoines fördel. Det fattas bevis och rättvisan väljer att blunda för barnens uppenbara motvilja till Antoine (som Julien symptomatiskt nog kallar för ”den andre” i stället för "pappa").
Xavier Legrand har mejslat fram ett unikt gastkramande uttryck med hjälp av en verktygslåda som tar lika mycket från de belgiska Dardennebrödernas råa realism som från Stanley Kubricks atmosfäriska skräck i The Shining. Den långa tagningen som följer Julien i en hopplös flykt undan sin far för tankarna till slutscenen i den frusna labyrinten i Kubricks mästerverk.
En av filmens främsta styrkor ligger i vad som antyds. Spänningen som skickligt byggs filmen genom, bit för bit, är effektivt utportionerad. Nästan varje scen utlovar en framtida våldshandling. Juliens trotsiga och livrädda tigande. Antoines maktfullkomliga tystnad. Allt vrider upp spänningen några snäpp. Snart måste det brista. Från och med inledningsscenen i en klaustrofobisk rättssal till de pregnanta tystnaderna i bilen mellan far och son läggs ett spänningspussel som är jämförbar med en skickligt uppbyggd rysare. En scen där Antoine kramar om Miriam tangerar det olidliga.
Allt för min son har mycket gemensamt med skräckgenren, men är likväl inte en ren skräckfilm – om det nu finns något man kan kalla för en ”ren” film. Den arbetar inte med genretroper på samma medvetna sätt som till exempel Hereditary. Men som exempel på hur ett innovativt sätt att använda genre kan blåsa liv i den realistiska berättartraditionen är Allt för min son en övertygande och imponerande debut.
