Har du under sömnlösa nätter föreställt dig vad du skulle göra om du plötsligt blev stenrik på bitcoins, lika inflytelserik som Kanye West eller lika ordrik på finstilta förolämpningar som Horace Engdahl? Oavsett, är det inga frågor som nödvändigtvis behöver filmatiseras, kan jag spontant känna. Särskilt om det som i Paolo Genoveses senaste films fall innebär en kavalkad av klyschor.
Allt du önskar kan du få undersöker olika tänkbara svar på frågan hur långt en människa kan gå för att få det hen mest av allt i hela världen vill ha. Och, kanske, om man vill ge den lite djup: var löper ondskans gräns och vad kan kärleken, det största av allt (utöver Kanye West) övervinna? En man spelad av Valerio Mastandrea med perfekt utseende och kritvit uppknäppt skjorta sitter dagligen vid samma bord i cafébaren The Place (filmens originaltitel). Han driver en mystisk mottagning för vilsna människor som han till en början verkar vilja rädda ur olika knipor och hjälpa till lycka. Över espresso efter espresso avhandlas mer eller mindre tunga sorger: ett döende barn, en Alzheimersjuk make, blindhet, svek, guds frånvaro, dåligt självförtroende. Kundernas lyckodrömmar kan endast uppfyllas på ett villkor: de måste utföra en uppgift, trivial eller grym, som den namnlöse mannen letar fram i sin mystiska svarta bok. Avtalet kan brytas närsomhelst på bekostnad av drömuppfyllelsen.
Det fantasieggande elementet i filmen, dess statiska form, att man aldrig får se de synder som begås och de dramatiska val som görs av kunderna, och det stundtals feelgoodpositiva intrycket förstörs helt och hållet av pinsamt klatschig musik. I och för sig ett passande ackompanjemang till den banala sidhistorien om en sexig servitris som blir kär i den svåre djävulen-eller-gud-figuren.
Natten efter att jag sett Allt du önskar kan du få drömde jag att jag flörtade med den gudomligt vackra Sabrina Ferrelli vid bardisken på The Place. Där satt också regissören Paolo och bad en mystisk trött man om ett bra filmmanus.
