När 11-åriga Albas (Macarena Arias) mamma insjuknar placeras hon hos sin sjaskiga pappa (Pablo Aguirre Andrade). I en nästintill ordlös kommunikation rör hon sig mellan moderns dödsbädd, faderns slitna lägenhet och skolans förhärskande hierarkier. Alba försöker hitta sig själv i vilsenheten mellan blir hon allt mer en vandrande vålnad.
Alba är den ecuadorianska regissören Ana Cristina Barragáns långfilmsdebut och en finstämd sådan. Med dämpat skådespeleri och dov färgsättning fångar Barragán barnets sökande blick och hjälplösa försök till att navigera sig fram i livet.
Och visst kan det kännas som att man har sett det förut, det storögda barnet som rör sig mellan olika världar och försöker hitta sig själv. Men Alba är också något annat. Det ecuadorianska landskapet och de slitna miljöerna ger filmen en trovärdighet och tyngd som tillsammans med det skickliga fotot som gör det svårt att slita sig.
Macarena Arias imponerar som den blyga och tysta Alba. Genom små medel framträder hennes inkapslade känslor och den långsamma gradvisa utvecklingen är spännande att följa. Likaså gör Pablo Aguirre Andrade den nedbrutna och frånvarande pappan med trovärdig känslighet. Deras hopplösa försök till att nå varandra är både hjärtskärande som vackra, lika bortvillade och sökande båda två.
Filmens långsamma och undersökande ton är också oerhört befriande. För här finns inga onödiga haranger eller övertydlighet. Flickans trevande steg blir aldrig långtråkiga, utan vaggar fram sitt engagemang. På så vis tecknar Alba ett stillsam och vackert porträtt av den omtumlande skärningspunkten mellan barn och vuxen.
