I en inte alltför avlägsen framtid hotas civilisationen, precis som idag, av naturkrafter som inte låter sig tyglas. Eftersom chansen att mänskligheten ska lyckas överleva på egen hand tycks minimal läggs allt större resurser på sökandet efter utomjordiskt liv. Enter: Brad Pitt. Eller här Roy McBride, en astronaut som vigt sitt liv åt rymden, på bekostnad av jordliga relationer. Sin höga arbetsmoral har McBride ärvt av sin far, som under hans uppväxt gav sig ut på en rymdexpedition och aldrig återvände. När McBride skickas ut på ett uppdrag som innefattar sökandet efter hans fars förlista expedition riskerar hans personliga motiv att komma i konflikt med hans professionella. I likhet med moderna rymdklassiker som Interstellar (2014), och Gravity (2013) är detta rymdaction med filosofiska förtecken. I vilken grad kan individuella uppoffringar rättfärdigas för ett högre civilisationsmässigt framåtskridande? Gemensamt med nämnda titlar har Ad Astra också sina visuellt engagerande rymdvyer och en namnkunnig repertoar. Ändå känns Ad Astra som ett välkommet tillskott i rymdgenren, med tydligt fokus på psykologisk konflikt snarare än tekniska sci-fi-utläggningar. Brad Pitt insats som civil servant McBride gör Ad Astra till en sevärd karaktärsstudie.
Skildringar av vidsträckta rymdresor riskerar alltid att upplevas som just det de är: Långa transportsträckor, där hot om asteroidbälten i bästa fall eggar fantasin men ofta är lättgenomskådade som dramaturgiska trösklar utan narrativ betydelse. Ad Astra lyckas emellertid navigera runt detta och överraskar ständigt tittaren med oväntade visualiseringar av en nära förestående framtid, och ett innovativt set design. Tittaren får både följa med på kommersiella månresor och bevittna strider mellan plundrande rymd-outlaws. På en rymdfärja spänner Brad Pitt fast sig i sin stol och beställer till det ringa priset av 1200 dollar ett täcke och en kudde. Samtidigt rapporterar tv-skärmen framför honom att ytterligare 40 000 människor dött hemma på jorden, till följd av den senaste tidens strömavbrott. Det är en framtidsskildring som varken tycks kunna klassificeras som dystopisk eller utopisk, utan snarare blir en gravt tillspetsad version av ett ganska realistiskt framtidsscenario: Många stryker med, men ett fåtal kan fortsätta upprätthålla en ganska bekväm levnadsstandard, om än till ett högt pris.
