Yo wassup, här kommer ett par försenade recensioner av fredagkvällens konserter.

Jag pallade inte se Robyn eftersom jag såg henne på Popaganda förra året och även om hon var fantastisk då så känner man sig lite, well, mätt på henne efter ärevarvet 2010 (även om nya Coldplay-covern Every teardrop is a waterfall är fin). Så när den konserten var över och alla utmattade lämnade scenen gick jag motströms och ställde mig så långt fram som möjligt för att få en så bra plats som möjligt till Prince. Det var visserligen en och en halv timme innan Prilles konsert började, men det var fett värt det. Vad är en och en halv timme om man tänker på all tid man lyssnat på och tänkt på denne underbare man? När konserten brakade igån med 1999 skrek jag av glädje. Jag stod bara några meter från den levande legenden som ser yngre och vackrare ut än någon femtioplussare jag vet.

Konserten var, som ni säkert redan läst på en massa andra ställen redan, fantastisk. Fast jag måste erkänna att jag var lite besviken över att Prince satsade på de rockiga pophitsen från första halvan av 80-talet. Delerious, Little Red Corvette, Let’s go crazy, Rasberry Beret, han körde alla dem. Det är dessa som alla älskar mest, i alla fall den breda publiken, men jag föredrar de episka balladerna, de funkiga experimenten och de sockersöta poplåtarna som Starfish and coffee.

Men man kunde samtidigt inte klaga, när det var PRINCE, och han var så BRA. Rörde sig så snyggt, sjöng så grymt i falsett, spelade gitarr som en psykopat och interagerade med det underbara kompbandet på ett härligt sätt. Både jag och CRFN konstaterade efteråt att vi under konsertens gång funderat över Prince rekryteringsprocess, han måste ha sjukt snäva krav: du ska vara 1) sinnessjukt bra på ditt instrument, 2) dessutom kunna sjunga som en bättre R&B-artist, 3) vara ung, 4) snygg, 5) inte längre än jag, 6) palla ha på dig helt flippade kläder och frisyrer. Och förmodligen 7) du får inte tilltala mig med mitt förnamn. All seven.

Det ordinarie setet slutade med en fin Purple rain där det regnade lila konfetti. Men det var först när extranumren började som Prince verkligen fick feeling. Han körde en cover på Michael Jacksons Don’t stop til you get enough och låg på en flygel och sprattlade förtjust med benen medan de andra i bandet fick sjunga. Han spelade Cream, äntligen en av mina favoritlåtar. Och när han kom tillbaka till ett andra extranummer gick han verkligen loss – ställde sig bakom en sequencer, tryckte fram de stenhårda rytmerna till When doves cry och Housequake och Sign of the times, körde halva låtar och hoppade raskt vidare, lekte. Det var härligt. Sedan bjöd han upp en massa folk på scen som fick dansa – och mitt i detta vimmel kom Kanye West in på scenen och dansade han med. Han måste ha tänkt ”fan vad fett, vilken konsert, jag måste bräcka honom imorgon!”. Efter att dansarna gått av scenen sa Prince ”jaha, vad ska vi göra nu då?” och efter en stunds betänketid började han spela Kiss. Då gick jag.

Jag gick till Neferitit och såg SBTRKT (uttalas Subtract), en asbra brittisk popartist som hör till dubstepvärlden men, i likhet med Katy B, låter lika mycket UK garage/twostep som dubstep (om inte mer). SBTRKT:s självbetitlade debutalbum som kom i somras är bra, men på scen, i den smockfulla lilla klubben, lät det ännu bättre. Så intensivt och pumpande, men samtidigt melodiöst och poppigt. Det var ljudet av natt, ljudet av ungdom, ljudet av blixtrande romantik. Ja, det var en asfet konsert.

En konsert på fredagkvällen som jag hade tänkt gå på men missade var Glasser. Men vet ni vem som befann sig i publiken på den? Jo, Prince. Så himla ballt. Han är en musikälskare, ett fan, det får man aldrig glömma. Jag minns när han skulle presentera TLC på MTV Awards 1999 och gjorde det med orden ”här kommer mitt favoritband. De heter TLC.” till allas jublel. Men jag tror han menade det. TLC är ju typ världens bästa band någonsin också. Han har bra smak, Prille.

/NRFN