James Blakes konsert var fruktansvärt bra. Det var i Annedalskyrkan och kön dit var brutalt lång, jag stod i den i över en timme och det var väldigt många som inte släpptes in. Men jag är glad att jag härdade ut, för den briljante Blake var ännu bättre live än på skiva – i alla fall i den här kontexten.

Han hade nog inte fungerat på en vanlig klubb, och ännu mindre på en stor scen, men en kyrka är kongenial för hans konst. James Blakes musik handlar om mörker. Det är inte soundtracket till att ta tunnelbanan hem ensam och bitter mitt i natten – det är soundtracket till att vara helt ensam på en perrong när alla tåg slutat gå, och att hoppa ner på spåret och börja vandra längst den kusliga tunneln, den enda vägen till ljuset. Det är drömlik musik, full av mystik och tyngd och allvar. Precis som kristendomen. James Blakes gotiska post-dubstep-låtar växte till episka dimensioner tack vare kyrkans akustik och stämning.

Basen dånade och mullrade, den var brutal, kändes i bröstkorgen och i halsen. Feist-covern Limit to your love lät bättre än någonsin, och sättet som James Blake använde kontrasten mellan pianopartierna och de elektroniska partierna där påminde om hur Beethoven gjorde med pianot och stråkarna i inledningen på sin c-moll-pianokonsert. Så bör han ses, James Blake: som en modern konstmusiktonsättare. Men han är samtidigt pop.

Hans storhet ligger i att han både kan komponera fascinerande ljudlandskap OCH styra upp en brutalt tung bas OCH sjunga om kärlek med en sångröst som omsluter lyssnaren. Han kan till och med skriva fina, haiku-korta texter till sina moderna poplåtar. ”I don’t know about dreams anymore / all I know is that I’m falling, falling, falling” sjöng han i sista låten på det ordinarie setet.

Musiken ändrade gradvis karaktär och fick orden att bli starka och hoppingivande istället för desillusionerade och pessimistiska. Det blev musik som handlade om att släppa taget, släppa sitt ego, och gå upp i något annat, något främmande men vackert. Precis som med religion alltså.

I sista extranumret körde den märkbart rörde Blake – tacksam över det massiva publikintresset – en ny låt, en kärleksballad som han framförde helt ensam vid sitt piano. Det var så vackert att man höll andan. Det var en magisk konsert. /NRFN