Men vad som gör mig ännu mer exalterat är att Tyler, The Creator i samma veva krossar föreställningen om att man kan bete sig svart eller vitt. Att man kan/bör ”act Black” är ett av de värsta och mest reella problemen när det gäller ”ras” i USA, speciellt då ”Black” oftast är associerat med kriminalitet, ensamstående föräldrar och arbetslöshet. I många kretsar är du mer svart om du har fem barn med fem olika kvinnor och langar weed på fritiden än om du har vuxit upp i ett medelklasshem och nu går på college. Och man ska inte glömma att fördomarna kan vara precis lika skadliga om de rör sig om sådant som kan uppfattas som positivt (att svarta har en inre coolhet, kan dansa, whatever). Att svarta, i minst lika stor utsträckning som vita, själva befäster dessa stereotyper gör det ännu mer sorgligt.
Och det ÄR naturligtvis intressant att se någon som går mot strömmen, någon som utmanar våra föreställningar om vad ”ras” innebär. Att Santigold gör någon slags new waweigt dubbig punkrock gör mig, hur sorgligt det än låter, glad (hon fick visserligen kämpa för att iTunes och Warner skulle sluta stämpla henne som en r’n’b-sångerska). För det visar att det finns människor som skiter fullständigt i sin hudfärg och vad Samhället förväntar sig av dem. Och om denna utveckling fortsätter slipper vi förhoppningsvis snart ens tänka att svarta eller vita går emot strömmen bara för att de inte gör något så befängt som att låta sin hudfärg styra sitt agerande.
Edit:
Trots att, främst Tyler, suddar ut gränser i "ras"-tänket ska man inte glömma att Odd Future är otroligt misogyna och homofobiska. Betydligt värre än vad jag minns att exempelvis Eminem var i början. Visserligen är det mest för att provocera, men jag har svårt att se det som ett försvar, bortsett från att det politiskt är ofräscht är det ju fruktansvärt icke-originellt. Vem blir chockad av "faggot" idag, liksom? Jag har skrivit om mina problem med Odd Futures musik här och The Guardian skriver extremt läsvärt om det här.