Att vara mer än sin hudfärg

Amat Levin 16:29 20 May 2011

Briljant är ett ord som används lite väl lättvindigt, men idag har Johan Wirfält skrivit en briljant text om varför Tyler, The Creator, tycka vad man vill om musiken, är viktig. Han hjälper till att befria hiphopens från dess mall som, i ärlighetens namn, ofta är för fast för sitt eget bästa.
 

Men vad som gör mig ännu mer exalterat är att Tyler, The Creator i samma veva krossar föreställningen om att man kan bete sig svart eller vitt. Att man kan/bör ”act Black” är ett av de värsta och mest reella problemen när det gäller ”ras” i USA, speciellt då ”Black” oftast är associerat med kriminalitet, ensamstående föräldrar och arbetslöshet. I många kretsar är du mer svart om du har fem barn med fem olika kvinnor och langar weed på fritiden än om du har vuxit upp i ett medelklasshem och nu går på college. Och man ska inte glömma att fördomarna kan vara precis lika skadliga om de rör sig om sådant som kan uppfattas som positivt (att svarta har en inre coolhet, kan dansa, whatever). Att svarta, i minst lika stor utsträckning som vita, själva befäster dessa stereotyper gör det ännu mer sorgligt.
 
Lyssnar man på Bastard, Tyler, The Creators första album, hör man ett utbrett hat mot många av de blogginstitutioner som har breakat andra, mer traditionella rappare. Äckelrap har, med få undantag (Gravediggaz) varit ett vitt fenomen, både kommersiellt (Eminem) och underground (R.A. The Rugged Man, Necro) och att höra unga, svarta killar, som egentligen borde reppa rims och valfritt vodkamärke, prata om självhat och icke-ghettorelaterat övervåld blev för mycket för den konservativa, amerikanska hiphopmakten. Odd Future har helt enkelt råkat ut för en mer extrem version av de invändningar Kanye West fick höra när han bar pikétröjor istället för throwback-jerseys.
 
Men samma mekanismer som gör att Tyler och Odd Future ansågs för annorlunda för undergroundscenen gör att de får mer (vissa skulle säga oförtjänt) uppmärksamhet nu, i takt med att de mainstreamifieras. Folk som inte är hiphoppurister är nyfikna på det som är annorlunda och fascineras av Tylers klädstil, referensram och uppträdande på scen. Det funkar omvänt också. Det är därför (men så klart inte bara) Duffy breakade stort medan någon som Chrisette Michele får nöja sig med att gästsjunga refränger på diverse dussinrappares låtar. Vita som ”beter” sig ”svart” eller gör ”svart” musik har sedan Elvis dagar fascinerat.

Och det ÄR naturligtvis intressant att se någon som går mot strömmen, någon som utmanar våra föreställningar om vad ”ras” innebär. Att Santigold gör någon slags new waweigt dubbig punkrock gör mig, hur sorgligt det än låter, glad (hon fick visserligen kämpa för att iTunes och Warner skulle sluta stämpla henne som en r’n’b-sångerska). För det visar att det finns människor som skiter fullständigt i sin hudfärg och vad Samhället förväntar sig av dem. Och om denna utveckling fortsätter slipper vi förhoppningsvis snart ens tänka att svarta eller vita går emot strömmen bara för att de inte gör något så befängt som att låta sin hudfärg styra sitt agerande. 

Edit:
Trots att, främst Tyler, suddar ut gränser i "ras"-tänket ska man inte glömma att Odd Future är otroligt misogyna och homofobiska. Betydligt värre än vad jag minns att exempelvis Eminem var i början. Visserligen är det mest för att provocera, men jag har svårt att se det som ett försvar, bortsett från att det politiskt är ofräscht är det ju fruktansvärt icke-originellt. Vem blir chockad av "faggot" idag, liksom?  Jag har skrivit om mina problem med Odd Futures musik här och The Guardian skriver extremt läsvärt om det här.

 

Fler blogginlägg från Amat Levin