Illustration: Daniel Eriksson
Rena kläder har precis släppt en rapport om löneförhållanden på de fabriker där många av Sveriges modemärken producerar. Företagen vill gärna bli bättre på det här,
men är osäkra på hur. Vi å andra sidan konsumerar mer och mer, medan produktionen flyttas längre och längre bort. ”Varje plagg man köper har någon sytt”, skrev Rodeos moderedaktör Agnes Braunerhielm på sin blogg nyligen. Det kan låta som en självklarhet. Är det anledningen till att vi sällan talar om det? Kanske inte. Snarare undviker man att tänka på det. För då måste man kanske tänka på hur de som syr plaggen har det och, ännu värre, hur tröjan du köper kan vara så satans billig. Det går inte ihop. Så vi tänker inte på det.
I Nina Björks essä ”Vi är alla kroppar”, som publicerades i DN 2008, skriver hon om hur kampen mot dikotomin man/kvinna, kultur/natur är missriktad. Att feminismen istället för att ifrågasätta hela det ramverket har accepterat det och krävt att kvinnan också ska få vara kultur. I vår iver att slippa det kroppsliga, känsliga och primitiva som kvinnor så länge förknippats med, lämpar man över kroppsligheten på någon annan. Någon annan får göra jobbet. I Sverige kan det handla om att man låter en annan kvinna städa i hemmet, istället för att man själv eller ens partner gör det. Man kan dra paralleller till förflyttningen av arbete på ett globalt plan. De textilindustrier Sverige hade i olika svenska städer för 50 år sedan finns nu på andra sidan jorden.
Vi befinner oss längre och längre från produktionen, det vill säga det kroppsliga arbetet, svetten och tröttheten. Samtidigt konsumerar vi mer och mer. Modebloggare och media får det att framstå som rimligt att köpa flera nya plagg i veckan. För att man ska kunna vara rätt och fräsch krävs det nästan att man handlar så ofta. Framför allt om man handlar lågpriskläder som slits lättare. Vårt samhälles längtan efter det nya kräver att någon annan gör jobbet. Billigt, dessutom, annars skulle vi inte ha råd att köpa.
Det är så abstrakt. Även om varenda litet stygn finns där, handsydda i vissa fall, förknippar vi inte kläderna med kroppsligt arbete. Vi tänker att masskonsumtion innebär automatisering. Att det kanske är någon ”maskin” som gjort det. Tyvärr är det ofta billigare med mänsklig arbetskraft. De ideella föreningarna Rena kläder och Fair Trade har nyligen släppt rapporten ”Har modet modet att höja lönerna?” där man granskar svenska modeföretags arbete och inställning till löner på de fabriker de anlitar i länder som Kina, Indien, Sri Lanka, Bangladesh med flera. Dessa företag kräver ofta att deras tillverkare ska betala ut den lagstadgade minimilönen. Problemet är att den är tänkt som en ingångslön, inte som en medellön, vilket det ofta blir. Dessutom är minimilönen inte detsamma som det som behövs för att klara sig, utan ofta långt under. Det är till och med brist på arbetskraft i vissa länder, antagligen på grund av att lönen är så låg.
De flesta av företagen har dock ändrat sig i fråga om ansvaret. Tidigare har ett vanligt argument varit att det är upp till staten i varje land, men nu ser man det ansvar man själv har mer, enligt rapporten. Man vill förbättra, men är osäker på hur. Bäst är H&M och Varnergruppen, som innefattar bland annat Solo. Men det är inte nog, menar Rena kläder. Bättre är det om företagen trycker på att de anställda ska ha rätt att organisera sig fackligt. Då följer lönenivåerna med efterhand. Ett positivt exempel på hur företag kan påverka är att H&M tillsammans med några andra företag 2009 skickade ett brev till Bangladeshs regering och krävde att minimilönerna skulle höjas varpå landet nästan fördubblade dem.
I rapporten står det att kostnaden för löner ofta brukar vara 0,5–3 procent av den totala kostnaden för att tillverka ett klädesplagg. Det borde finnas marginal för lönehöjning. Enligt rapporten är en av orsakerna till de låga lönerna att man i en upphandling sällan specificerar hur mycket av summan som ska gå till löner. Det är upp till fabriksägaren. De här företagen äger heller inga egna fabriker. Istället köper de in från där det är billigast och snabbast att producera och rätt teknik finns. Att vi kräver nytt hela tiden kan definitivt kopplas till det. Kanske är det nya inte så fräscht.
