Valerie Kyeyune Backström: "Vi diskuterar Taylor Swift och Nicki Minaj, men glömmer de vita snubbarna"

10:02 22 Aug 2014

Taylor vs Nicki. Eller?

Det händer något nytt varje dag. Dels går solen upp. Men nästan lika ofta har någon ny video lagts släppts som får (svarta) personer att bli upprörda. 

Med all rätt. Katy ”Queen of Cultural Appropriation” Perry har i år både hunnit vara geisha, egyptier och senast, i cornrows, viftandes med en vattenmelon, fått sina nails ”did” och mottagit ett samtal från ”Jessica Thot”. Jan Gradvall tyckte att det var en ”populärkulturell triumf. Jag vet inte vad han tyckte om Taylor Swifts senaste musikvideo, men förmodligen delar han och rapparen Earl Sweatshirt inte uppfattning om exakt var skiljelinjen mellan triumf och rasism går.

Earl Sweatshirt skrev nämligen om videon, och i tre kärnfulla tweets lyckades han summera hela problemet; nämligen att Swift upprätthåller och marknadsför svarta stereotyper till samma demografi av vita tjejer som döljer sina fördomar i att förkunna sin kärlek till kulturen: de gläds över att få twerka och säga n-ordet samtidigt som de är rädda för svarta personer.

Tidigare i somras släppte Nicki Minaj sitt Anaconda-omslag, och kritiken lät inte vänta på sig, hon anklagades för att vara för utmanande, olämplig, och frågan ställdes om hon ens gick att ta på allvar längre. Skillnaden från allt annat man ser var att hon använde sin egna, svarta, kropp, inte någon annans. Ingen videovixen, ingen inhyrd tjej, utan sig själv; i övrigt var det väl inget nytt. På sin Instagram kontrade hon med att posta bilder med lika lättklädda vita tjejer, under rubriken ”Acceptable”, och hennes eget omslag under det motsatta, för att belysa samhällets dubbelmoral.

Det intressanta med det här är kanske var kritiken hamnar. Så mycket fokus hamnar alltid på kvinnor, oavsett läger. För oss svarta feminister finns det en poäng med att kritisera vita kvinnor; vi antas sitta i samma båt, ha samma huvudfiende – patriarkatet. Genom att belysa att vi kanske inte alls gör det, genom att ifrågasätta vad och vilka som identifieras som feministiska, hjälper vi feminismen att faktiskt innefatta alla kvinnor. För svarta män finns liknande poänger; att belysa att vita kvinnor, trots common belief, inte alltid står under svarta män i näringskedjan.

Men detsamma kan man faktiskt inte säga om vita snubbar. Vita snubbar som fördömer Elliphants dåliga patois, Syster Sols rasistiska musikvideo, samtidigt som de okritiskt hyllar Diplo och Yung Lean. För dessa killar älskar kritik om kulturell appropriering, så länge den riktas mot tjejer de själva uppfattar som töntiga, eller saknar den gedigna vinylsamling de tycker är kutym för att få kalla sig hiphopare.

Själva slänger de sig med n-ordet när de ”rappar” med på fejkad New York-accent i Clipse-låtar. Själva spelar de rap på helvita fester, halsarna tunga av guldkedjor, munnen glimmandes. Samma killar som älskar att dissa Iggy Azalea för att hon ”leker svart” älskar att själva, ohämmat, göra detsamma; knyta åt sin do-rag, drömma om att få kalla en svart tjej sin boo thang.

Earl Sweatshirt har helt rätt i sin kritik mot Swift, den glädjer mig. Men om vi kollar på publiken på en OFGWKTA-spelning är den ett förkroppsligande av just de människor han pratar om. Inte för att det på något sätt förminskar den; tvärtom. Men jag önskar att fler snubbar i Hood By Air kunde fatta att de är minst lika delaktiga, om inte mer, i detta. Att de inte har något passerkort. Att de kunde ta av sig sina egna bucket hats istället för att förkasta sina tjejkompisar.

Att det för varje twerkande vit tjej i cornrows går tio vita killar i Supreme-kepsar som på allvar hävdar att de fötts i fel kropp; att de är svarta på insidan. Kanske är det dags att vi pratar om dem, också.

Valerie Kyeyune Backström är en av grundarna till Rummet och återkommande skribent på nöjesguiden.se. 

Läs fler av Valeries texter:
• Hipster-Sverige har bekänt färg – förvåningen över Outkasts spelning är orimlig
Det verkar vara lättare att älska oss på avstånd än i svensk tv
• Varför kan vi inte uppskatta uttryck förrän de gestaltas av en vit kropp?
• Varför är det så svårt att ta Solanges ilska på allvar?
• Den vita publiken skrattar i samstämmighet, för rasisten är alltid någon annan

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!