Foto: Fredrik Etoall
TEXT: Hasan Ramic, Juli 2011
Gina Dirawi, mer känd som sitt bloggalias Ana Gina, har på kort tid gått från vanlig Sundsvallstjej till att vara välkommen i mediebranschens kanske finaste rum. För Nöjesguiden berättar hon om identitet, framtidsplaner och sitt nationalismhat.
En timme in i fotograferingen rusar Gina Dirawi ut ur det slitna förrådet vi har fått låna av Fjärilshuset, med den extravaganta klänningen dramatisk fladdrande efter sig. Stylisten och en fotografassistent springer efter till bänken som befinner sig i skuggan, med banan, Red Bull och vatten. Gina hade fått en panikattack och var nära att svimma. Nu sitter hon och smuttar Red Bull, och för varje klunk lämnar hon mörkröda läppstiftspår på plastmuggen. För ett ögonblick skymtar en blyg 19-åring fram, bakom vad som på CV-fasaden kan uppfattas som ett luttrat medieproffs.
Det senaste året har Gina Dirawi gjort en, i brist på bättre ord, kometkarriär inom media. Hennes videoblogginlägg är omåttligt populära, med teman som varierar från drifter med egna tillkortakommanden till mer eller mindre allvarlig samhällskritik. Karaktärerna Khadidje, Discoturken och Bettan är numera välkända namn. Bloggen ledde i sin tur till ett webb-tv-program på SVT Play, The Ana Gina Show. Showen slog efter tre säsonger och 32 avsnitt rekord på antalet sedda program på SVT Play. Populariteten har kommit med ett pris. I Ana Ginas kommentarsfält trängs hyllningar med rasistiska påhopp och fördömanden från islamister. Hennes bakgrund, och hennes uttalade muslimska tro har väckt reaktioner över hela spektrat, och bidragit till att lansera henne från att vara en vanlig tonåring i Sundsvall till rikskändis, opinionsbildare och potentiell makthavare. Och nu har hon fått det slutgiltiga sigillet på svenskt kändisskap; hon ska leda ett sommarprat i P1 i sommar, och i höst har The Fabulous Life Of Ana Gina premiär på SVT.
– Jag tycker egentligen att The Fabulous Life of Ana Gina var ett löjligt namn på ett program, berättar hon. Men jag gick med på det i alla fall, det roliga blir att jag får göra intervjuer med mer internationella kändisar. James Blunt ska vara med, bland annat!
Utanför Fjärilshuset har Gina kvicknat till. Fotografen rullar runt i gräset och får henne att cykla av och an på en rostig herrcykel, hela tiden med fara för att de yviga kjoltygen ska fastna i cykelkedjan. Han ber henne titta över axeln, peka uppåt med armen, räcka ut tungan. Hon gör som hon blir tillsagd, men det märks att de sju par ögon som följer hennes varje rörelse gör henne obekväm. Senare förklarar hon att hon egentligen är blyg framför kameror och i sociala situationer, och att bloggandet har varit som en klagomur för henne där hon kan slunga ut sina tankar och känslor.
Innan jag ens har börjat intervjua henne berättar Gina om hur det var på presskonferensen för sommarpratarna.
– Det var en massa gubbar som försökte sammanfatta sina sommarprat i tre ord, ”Jag ska tala om kvinnan, vinet och kärleken”, typ. Jag tyckte att det var löjligt. Helt ärligt hade jag ingen aning om vad det var för något, och jag tackade först nej när jag blev erbjuden. Jag trodde att det var något programledarjobb, och jag hade inte tid med det. Sedan fick jag det förklarat för mig, och tackade ja i alla fall.
I en mycket omdiskuterad krönika för Aftonbladet Kultur förklarade Ann Charlott Alstadt att senåttiotalisterna och nittio-talisterna är ”Den blåsta generationen”, att de helt saknar politiskt och socialt engagemang, och att de endast drivs av konsumtionslusta. När Gina Darawi förklarar bakgrunden till sitt bloggande, och därmed sitt kändisskap ekar Alstadts argument tommare än någonsin.
Till en början ville hon inte ens förknippas med andra bloggare. Hon började blogga efter uppmaning från en kompis, och för att hon var för lat för att skriva en dagbok för hand, men ville ha något att se tillbaka på.
– Jag vill inte bli jämförd med någon som inte har jobbat hårt för sin framgång, och när jag började blogga fanns det antingen modebloggande eller snacka-skit-om-varandra-bloggande. Det fanns inte så mycket humor eller någon som tog upp viktiga frågor och presenterade sina åsikter. När jag började var jag unik på det viset.
Gina pratar mycket, och broderar ut sina resonemang med självupplevda exempel. Hennes röst är hög och stadig, och hon avbryter sig ofta för att skratta. Det enda som skvallrar om tvåspråkighet är de djupa arabiska sje-ljuden som då och då punkterar den sundsvallska dialekten. Och när hon vid ett tillfälle talar om sig själv som en ”yahni, bloggare”. Hennes familj är palestinier och flydde från Libanon till Sverige. Gina är född och uppvuxen i Sverige, men anser sig själv inte höra hemma någonstans.
– Jag avskyr nationalism, jag förstår det inte. Varför är den här biten av mark så viktig? Vad gör den här jorden för dig? Det är ett trick för att få folk att hunda efter någon annan med makt. För mig har det snarare medfört mer utanförskap. Folk undrar ständigt varför jag inte skriver mer om Palestina, men jag ser inget värde i att göra det hela tiden. När jag var i Palestina kände jag mig lika hemma som i Sverige, men lika utanför. Jag kan ibland känna mig mer hemma i Italien än i Palestina, det handlar inte om landet du bor i utan personerna du är med. Jag tror att det är många fler än jag som känner så med sin identitet. Att födas i Sverige som etnisk svensk och sedan hitta sig själv är svårt nog. Tänk dig då att ha ett utseende som andra inte har och en religion som är annorlunda från omgivningens. Lägg då till att alla försöker göra dig till en representant för den religionen. Jag ser mig inte som en representant för islam. Jag har min egen tolkning, och jag kan inte hållas ansvarig för vad några galna män i Afghanistan gör eller inte gör. Jag har ingenting gemensamt med dem, utan snarare mycket mer gemensamt med min svenska bästa vän.
Den ständiga identitetskrisen och rotlösheten är fundamentala för vad Ana Gina är, och hon har, mer eller mindre, blivit ett slags språkrör för tusentals ungdomar med liknande bakgrund. Vi överröstas ständigt av trafiken på Horns-gatan, men Gina höjer rösten när hon ska förklara att hon förstår allvaret med sin roll.
– Jag vill inte stanna vid bloggande och mediejobb. Jag vill bli en ledare, någon som gör något gott. Mina förebilder är folk som Mohammed, eller Martin Luther King. Folk som ville något gott, som fick mycket skit i sin samtid, men ändå lyckades skapa någon slags förändring. Jag känner att jag kan vara den som tar det ansvaret för människor som är i en liknande situation som jag.
Ana Gina bloggar på anagina.blogg.se och The Fabulous Life of Ana Gina har premiär på SVT i höst.
