I huvudet på Isabella Eklöf

14:14 12 Apr 2018

Holiday är något nytt på den svenska filmscenen: chockerande ärlig, anti-pleasing och rå. Nöjesguidens filmredaktör Maja Waltré tog tillfället i akt att intervjua regissören.

Det som gör Holiday särskilt intressant är berättelsen om en destruktiv relation, som mer komplicerad än den desto vanligare, förenklade, beskrivningen av vad som är ett offer och en förövare i en relation. Filmen är initialt baserad på danskan Johanne Algrens autobiografiska roman Louis liv.

– Jag gillade inte historien så mycket, men jag gillade författaren. Det var helt tydligt att romanen var autobiografiskt och att Johanne har fotografiskt minne. Så jag började nästan manipulera henne till att vi ska skriva det här ihop, men vi ska skriva något annat. Jag har märkt att jag väldigt ofta tar mig an ett projekt och gör om allting, säger Isabella Eklöf.

Är det ett sätt att få konstnärlig frihet?
– Nej, men det är ett sätt att få sparringpartners. Det är Johannes historia men min tolkning av verkligheten. Jag tycker om att använda folk, inte på ett negativt sätt, utan kreativt: att man använder varandra och ger och tar och så blir det någonting större än om man bara hade gjort det själv. Samma sak med skådisar. Man tar något ur dem och använder det, som jag inte har tillgång till själv.

Gjorde du det med Lai Ydes tolkning av gangsterledaren Mikael?
– Han är ökänd i Danmark och hade inte spelat på länge när jag castade honom. Han stod med i någon lista på rekommenderade skådisar, som en av castarna hade skrivit. Det roliga var att jag hade sett honom, i en film gjord av en annan svensk regissör, och hade jag fattat att det var samma kille hade jag aldrig castat honom. Men han hade blivit tio år äldre sedan dess och förvandlats från en jävligt irriterande, dansk kille till en vuxen man. Lai är ju faktiskt en bra skådis, men en jobbig människa, och det kan vara en rätt bra kombination om man vill göra något sådant här.

Holiday gestaltar den maktpräglade obalansen i en kärleksrelation mellan en gangster och hans ”trofé-flickvän” Sasha. Enligt regissören Isabella Eklöf är hon en blandning av huvudrollsinnehavaren Victoria, Isabella själv och medförfattaren Johanne. Tre nyckelroller i filmproduktionen, som samtliga kan identifiera sig med huvudkaraktären Sasha på olika sätt.

– Jag tycker ju om att jobba lite semidokumentärt. Jag tycker om att studera människan. Jag tar inte bara en skådis och ger hen en roll utan jag tittar också på hur de är som personer och använder deras egna grejer. Jag ser det litegrand som ett rollspel. Jag behandlar dem inte helt professionellt. Om du förstår hur jag menar.

Ruben Östlund är en annan svensk regissör som jobbar på det sättet, men i inget sammanhang har han pratat om det som något ”oprofessionellt”. Måhända i ett parallellt universum, men i det fiktiva framhåller han äktheten som fiktionens viktigaste kompanjon, med en underton av stolthet inför sin arbetsmetod. Claes Bang, skådespelaren som spelar huvudrollen i The Square, har själv bekräftat i intervjuer att hans karaktär Christian exemplifierar aspekter av hans eget hypotetiska agerande, om han, Claes, ställts inför liknande situationer. Vilket leder mig till följdfrågan.

Varför är inte det professionellt då?
– Jo, det är ju professionellt. Men på ett annat sätt. Jag vill gärna ta in mer av hur dem är, än vad som kanske anses… om du pratar med en skådis, ”Vem som helst ska kunna spela vad som helst.” Och så jobbar inte jag. Jag tycker om att typecasta.

Du nämnde manipulation. Är du en manipulatör?
– Absolut inte. Jag har Aspergers. Jag är motsatsen till manipulativ. Jag vet inte hur man gör. Men jag är extremt envis. Och det kan bli manipulativt på det viset att man sitter och nickar och så dagen efter kommer man tillbaka till det man egentligen ville. Att man hela tiden pushar åt samma håll. Ganska fint och långsamt och lite tillbakahållet, och det kan på sätt och vis bli manipulativt. Om det är något som inte intresserar mig så studsar det bara och folk respekterar det. ”Då var det väl viktigt, då får det bli så.”

Hur hittade du huvudkaraktären Victoria Carmen Sonne?
– En castare föreslog henne. Själv tyckte jag hon var alldeles för ung, ganska länge. Så jag castade henne till Tanja, faktiskt, den yngre tjejen. Och jag blev nästan lite arg på castaren. ”Vi har kallat henne till huvudrollen.” Vadå kallat henne till huvudrollen? Du vet hur gammal huvudrollen ska vara. Varför tar du in den här unga tjejen? ”Men prova henne!” Argh, idiot. Men gör det då. Inte utåt, men inuti kände jag så. Så visade det sig att hon var väldigt, väldigt begåvad. Hon har det unika att hon både är känslig och speglande men också intelligent. Och det är ganska unikt. Oftast står intelligens i vägen för en skådespelare. För att man blir för cerebral. Och så fastnar man i det och kan inte spegla ordentligt, är inte tillräckligt närvarande. Så det är en ganska unik kombination. Och om man hittar det så får man ta det.

I en klubbscen fixerar Sasha (Victoria Carmen Sonne) sin egen blick i spegeln medan hon dansar utmanande till sin egen reflektion. Scenen är lång, blicken påträngande, och tycks skildra en aggressiv konflikt mellan Sashas passiva kvinnoroll-roll och hennes själs innersta kärna. Jag säger att jag aldrig har sett något liknande på film.
– Det var likadant på set. Helt plötsligt så var det som att alla var helt tysta och bara tittade på henne. Alla var helt tagna. Ingen förstod riktigt vad som hände. Det kändes som magi.

Vad ville du säga med den scenen?
– Ingen aning. Jag tycker om speglar. Allt från Bergman. Vissa människor har uppfattat det som att hon är fåfäng. Och jag bara ”Nej, nej, nej, NEJ.”. Det handlar om att försöka hitta sig själv. Det finns en pjäs som heter ”Köpenhamn” som handlar om mötet mellan Werner Heisenberg och Niels Bohr. En ganska rolig, existentiell diskussionspjäs. Och där finns det en replik som verkligen har fastnat hos mig, den här närvaron som man känner hela tiden. Det där som man tror är gud. Det är den där närvaron i spegeln. Som man inte ser själv men som alla andra ser, som bara är där, som är du själv. Som alltid vandrar med dig på något vis. Det är lite det som det handlar om. Att försöka se det som alla andra ser som man själv inte kan se i sig själv. Vem är jag? Vad gör jag här? Vad håller jag på med? Allt det där.

Jag blev rätt fascinerad av publikens angrepp mot dig.
– Det var en liten grupp framförallt. De hade kommit överens om vad som var felet med den här filmen.

Vad var det de sa, egentligen?

– Nej men det här med våldtäktsscenen, varför ska man visa sådant och det vet man ju att det händer. Ja, men då kan du ju visa en liten textskylt i stället för att göra en film, om det är information vi ska förmedla. Det är ju inte det film handlar om.

Varför blir vissa så provocerade, tror du? Är filmen för osvensk?
– Jag har redan innan filmen visades tänkt ”Svenskar gillar inte den här, för den är feministisk på fel sätt.” Du vet.

Med citationstecken och sådär, men vad menar du med det?
– Ska den vara på det rätta sättet så ska hon vara stark och självständig. Och så ska hon ta fram en k-pist och slå ihjäl allihop. Och så ska hon ta alla pengarna och sticka till Hawaii. Alltså… med en laptop, för hon är en jättebra hacker också. Övernaturlig feministisk hjälte, som det finns hur många som helst av nu. Och det intresserar inte mig. Jag tycker det var bra att det kom fram, det var nödvändigt. Nu får man vara skitig och kaxig, men det är en superhjälte som inte har ett dugg med verkligheten att göra.  Även om min film på ett sätt är en förhöjd verklighet, lite skruvad och lite överdriven, så vill jag prata om verkliga problem, som verkliga människor har. Jag tycker inte att ”Millennium” har någonting som kan lära mig om hur människor är.

Vem är Sasha?
– En blandning av mig, Johanne och Victoria. Mest Johanne och Victoria i själva verket. Eftersom det bygger väldigt mycket på Johannes värld.  Och Victorias tolkning av den. De är ju väldigt lika också. Att de haft en vild ungdom och personliga problem är ju ingen hemlighet. Det är femton år mellan dem men de har samma kroppsspråk och bakgrund, från ett ganska fint ställe i Köpenhamn. De klickade.

Tror du folk har problem med att Sasha är osympatisk?
– Jag tycker inte alls hon är osympatisk. Jag tror alla lever i olika verkligheter. Själv känner jag inga människor som gör ”rätt” val. Alltså… jag hänger inte med de människorna. De som gifter sig, får barn, har ett bra jobb och allting går fint och de köper nya soffor. Jag förstår om man lever det livet och det går ganska bra, så förstår man inte vad hennes problem är. Då tänker man ”Ta dig nu samman och skaffa ett jobb!”  Men om man lever i den världen där jag gör, där folk bryter ihop och går sönder, och inte klarar det, och försöker och faller igen, så är inte det här särskilt konstigt.

 

Jag tänkte framförallt på när hon dödade den där killen.
– Jaha, han ja! Men han förtjänade det. Det finns fem moraliska skalor inom antropologin och sociologin. Den femte, som kallas renhet, är oftast kopplat till religion, en värdegrund som moderna människor generellt sett inte har. När Thomas (Thijs Römer, reds. anm) skäller ut henne, så gör han det på ”renhet”. Han menar att hon är smutsig. Det är min personliga hatgrej, för den drabbar väldigt ofta kvinnor. ”Usch, mens! Äckliga kvinnor.” Därför måste han dö. För han angriper henne på den skalan.

Du, Johanne och Victoria har sagt att ni alla delar Sashas öde. Vad tillförde det filmen?
– Det är grundstenen för filmen. Filmen handlar om att visa en verklighet som vi har varit i, att man hamnar i de där situationerna och försöka förstå varför man gör det. På ett mer existentiellt än psykologiskt plan. Det är väldigt lätt att säga ”Jamen jag vet varför det här händer, det är för att du har blivit sviken av dina föräldrar och så försöker du kommunicera men du har inte fått några verktyg för att …” Den förklaringen är enkel så därför går inte jag in i den. Men på ett existentiellt plan – vad gör jag av mig själv i det här rummet och det universumet som jag befinner mig i? Jag kan inte bryta mig ur de här mönstren, åtminstone inte just nu, i den verklighet jag befinner mig i nu, med de verktyg jag har just nu. Jag tycker filmer idag är för psykologiska, det blir enformigt och jag tycker ofta att de psykologiska förklaringarna är ganska givna.

Hur vanlig är hennes historia?
– Vanligare än folk tror. En av anledningarna till att Metoo blev så starkt och att våldtäktsscenen ska vara med är att det har varit alldeles för mycket som har hänt kvinnor som de inte har fått prata om. Det är för obehagligt. Men alla är offer i min film. För sig själva, för ett system, för sin historia. Alla är svaga. Och det kanske jag tycker extra mycket om. Traditionellt ska man gärna ha en stark huvudkaraktär, för de ska liksom ha en drivkraft, så att det blir en bra dramatisk utveckling, det ska vara lätt att tycka om dem. Men jag tycker inte om starka karaktärer. Jag tycker om svaga karaktärer som gör dumma fel. För att jag tycker att det speglar verkligheten bättre. Människor är svaga. Och enligt min verklighetsuppfattning är det viktigt att förlåta människor för det. För att vi gör varandra ont, av själviskhet, hela tiden, och det måste man på något vis erkänna för att kunna acceptera. Men jag tycker inte att vi ska gå omkring och låtsas som att det inte är så.

Vad ville du säga med den scenen där Mikael påstår att Sasha blir upphetsad av hans förnedring?
– Jag har inte tagit ställning till om han ljuger eller inte. I originalmanuset var hon mer pleaser, men med Victoria förändrades manuset. Hon blev mer självständig, mer betraktare, och mer någon som gick in i situationen. Med hennes tolkning tror jag inte hon var det. Utan det är bara något han säger.

Du visar ett komplicerat förhållande mellan man-kvinna som inte har visats så mycket på film tidigare. Varför var det viktigt för dig att visa det?
– Just därför. Men grundläggande för att det är en aspekt av mig själv som jag tycker är intressant att försöka förstå, och den värld man lever i. Spegla den för andra. ”Har jag uppfattat saker rätt? Kan du känna igen dig?” Jag har ett problem och jag försöker bearbeta det genom att skapa det här rollspelet. Jag har haft och har fortfarande ett problem med att vara tillräckligt självständig i närheten av män. Och när jag är det så blir jag oftast straffad för det. ”Kan du inte slappna av?” eller ”Sänk rösten.” Man är för mycket. Och eftersom jag har Aspergers har jag en tendens att säga ifrån tidigare än andra. Rätt ofta hamnar jag i situationer där folk tycker jag är överdriven.

Hur är det att visa en sådan här film i Metoo-tider?
– Både bra och dåligt. Första reaktionerna var enbart positiva. ”Gud vad bra att din film kommer nu och att den pratar precis om de här problemen.” Sen kom de andra reaktionerna. ”Nu gör du precis samma sak. Du ställer ut den här tjejen, visar hud. Du spelar på att hon är sexig.” Och det gör jag ju. Men filmen visar också en erigerad kuk, och det var ett feministiskt val. Att vi inte bara ska titta på tjejen. Jag ville visa en man naken på samma sätt som vi oftast ser kvinnor nakna i film.

Vad vill du uppnå med filmen?
– I bästa fall kan den förändra det könspolitiska klimatet.

Läs även: Holiday - i tidens anda men före sin tid

 

Stad: 
Regi: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!