Foto: Emil Jönsson
Timbuktu är van vid att hamna i mediablitz, men det gör den inte lättare att hantera känslomässigt. Nöjesguiden hängde med Jason Diakité under åtta timmar, på strategimöten, på middag och i studion, medan kvällspressen vittrade blod och jagade honom intensivt. Vi lärde känna en man som har gått igenom mörkret och kommit ut på andra sidan.
Vid fyrasnåret brakar det lös. Jason Diakités iPhone börjar surra, visserligen ljudlöst men mycket intensivt. Sms ramlar in i hans inkorg, det ena efter det andra. För hans presskontakt Camilla är det ännu värre.
– Det är Expressen igen. De undrar om jag har något att tillägga. Måste jag svara att jag inte har det, eller är det okej att bara låta bli att svara?
Den här eftermiddagen har kvällstidningarna fått förhandstitta på morgondagens avsnitt av Pluras kök, där Jason lagar mat och pratar gemensamma erfarenheter med sin värd.
– Jag hade aldrig träffat Plura förut, men han var just sådär genomtrevlig som folk alltid säger. Efter några timmar glömde man verkligen kamerorna och det var bara en skön kväll ihop med trevliga människor. Plura och jag har ju den gemensamma erfarenheten att bli uthängda på löpsedlarna för knarkhistorier, och det kom vi att prata om. Så nu ringer tidningarna.
2006 var Jason på en svartklubb i Malmö, ”den där som man hamnar på”, och någon frågade om han inte ville ha en lina kola.
– Jo, för fan, svarade jag, och så stack vi in på toa. Jag var full och glad, och fattade inte så mycket just där och då. Någon höll upp telefonen, och jag garvade och ropade ”haha, filmar du?”.
Klockan ett på natten en månad senare ringde Expressen och berättade att de hade en film där Timbuktu tar kokain. De undrade om han hade något att säga om filmen innan den publicerades.
– Måste ni verkligen publicera? var det enda jag kunde säga.
Det måste de. Givetvis. Men som de pressetiska reglerna har påbjudit och som även de värsta skandalpublikationerna respekterat tills helt nyss valde de att maska Jasons ansikte i filmen, och på löpsedeln konstaterades bara att en ”popstjärna” ertappats med kokain.
– Missförstå mig inte nu. Jag vill inte förringa dumheten i det jag gjorde. Det var så jävla dumt och korkat. Så dumt. Och jag vet ju att jag är en offentlig person. Men jag tyckte ändå att det var fult när de sedan lyfte fram filmen som en ”nyhet” mer än ett halvår senare, när jag precis skulle släppa en ny skiva. Och den gången tog de bort maskningen och visade ansikte och namn och allt. Då blev det verkligen känslomässig konkurs. Jag tänkte att nu jävlar, nu finns det ingen anledning att stanna kvar i det här landet.
Jason drar efter andan och ler snett.
– Det var ett hårt sätt att lära sig att man får stå sitt kast. Jag kom precis hem från Kina, efter en tolvtimmarsflygning, och så hade den där sensationsjournalisten åkt ner till Malmö och terroriserat min familj och mina vänner. När jag kom av flyget stod han och väntade utanför gaten. Jag gick bara förbi, men han sprang efter och försökte lura i mig att jag skulle ta in på något jävla hotell och skriva ett brev till svenska folket för att be om ursäkt. Jag struntade i journalisten och åkte direkt hem till morsan för att be henne om ursäkt. Det var jag verkligen skyldig henne. Den där jävla kvällstidningen har jag inte pratat med en enda gång sedan dess. Inte om någonting.
Jason och hans familj är nära varandra, och flera gånger under dagen nämner han semestrar de har gjort tillsammans. En knarkskandal i media var inte vad han ville bjuda sin mamma på.
– Hon var så jävla ledsen och arg. ”Varför har du inte berättat om det?”, ”vad är det för fel i vår relation när du inte kan prata med mig om sådana saker?”. Det jobbigaste är ju att min mamma och min pappa får stå till svars för mina dumheter, när deras vänner börjar fråga dem om saker de har läst. Pappa är mer konservativ än mamma, och det var tur att jag fick berätta för honom över telefon istället för ansikte mot ansikte. Han skulle typ ha slagit mig med en sko om jag varit i närheten. Bildligt talat.
– Samtidigt finns det något gott i allt det där. Jag får revanschsug, liksom, ”jag kommer inte att falla”. Jag har inte riktigt varit redo att koka ner alla mörka erfarenheter i låtform förrän nu. Visst, The Botten is nådd föddes ur jävligt mörka saker, även om det låter glatt ibland, men det som handlar om mitt livs svåraste period har jag inte kunnat skriva om tidigare.
Jason pratar om hur han som 19-åring miste sin styvfar Roland, och det är ett trauma som han har nämnt många gånger under åren. Men aldrig med sådan svärta och sådana detaljer som på sitt kommande album Sagolandets inledningsspår Allsång på gränsen.
– Jag hade inte riktigt fattat hur ont det gjorde själv. Inte förrän efter den bilolycka jag var med om hösten 2004 gick det upp för mig hur länge jag hade sprungit och vad jag hade använt för att inte behöva ta tag i sorgen efter Roland. Jag började gå i terapi, och hittade till mitt känsloliv. Fram till dess hade jag inte kunnat prata med morsan om varför jag bara drog tre veckor innan han dog, och varför jag vägrade ta kontakt med familjen även efter att jag visste att han var borta. Jag gick åt helt fel håll, verkligen, och till slut skickade morsan mig till farsan i New York. Jag ville inte alls vara där, och jag gjorde en massa dumheter. Farsan vet fortfarande inte om att jag prövade att röka heroin.
Men nu får han veta det.
– Jag ska prata med honom innan artikeln publiceras.
Finns det spärrar för vad du skriver om? Händer det att du censurerar dig själv?
– Nej, ska jag skriva låtar så får det inte finnas sådana spärrar. Däremot är det ju en massa filter som allt jag skriver måste ta sig igenom, både på ett personligt och på ett hantverksmässigt plan. Mörkret i mig har alltid varit svårt att ta mig an, det är mycket lättare att bara vifta med armarna och dansa tills musiken stannar. Men nu börjar jag kunna närma mig mörkret också.
Även om det innebär att dina föräldrar blir både ledsna och arga?
– Jag har väldigt lite konsekvenstänkande i mitt skapande. Men framför allt handlar det nog om att jag har hittat sätt att förlåta mig själv nu. Det är det som gör att jag kan sitta här och prata om sådana här saker med dig, att jag har hittat en balans. För samtidigt hoppas jag att man inte missar att det finns en hoppfullhet i min musik också.
Innebär det att du inte alls funderar på hur det du rappar om kommer att emottas, utan att det enbart är din egen terapi?
– Hmm. Skulle man kunna säga så här, att vad jag skriver om enbart är för min egen skull, men när det kommer till hur jag skriver om det, alltså själva hantverket, är det klart att jag tänker på mottagandet? Fattar man vad jag menar då?
Singeln Dansa är exceptionellt mörk, och i sin form är den också ett ordentligt avsteg från all musik som hittills har släppts i Timbuktus namn. Tillsammans med jazzpianisten Jan Lundgren och stråkduon Pannacotta rappar Jason en kolsvart text över den vackraste klassiska melodi man kan föreställa sig.
– Det är Schubert, faktiskt, men det fattade inte jag. Jag satt och kollade på Barry Lyndon och hörde det där klassiska temat som jag tyckte var så fett. Så jag letade upp det och tog med det till Måns Asplund för att han skulle lägga på ett beat, men han bara vägrade. ”Shit, det där sabbar jag inte med ett beat, ingen chans, liksom”. Sedan blev jag inbjuden att göra en show ihop med Jan Lundgren och poeten Jacques Werup för ett år sedan, och då tänkte jag att det kanske skulle passa. ”Ah, Shubert”, sa de, och först då fattade jag var det kom ifrån. Så Jan Lundgren och Pannacotta gjorde ett arr, och det kändes skitbra. Vi har gjort fler grejer sedan dess.
Medan kvällspressen har blodvittring efter Jason och jagar intensivt sitter vi och pratar mörker i stormens öga på Reearths kontor i centrala Stockholm. Där hänger Jason Diakité mycket när han är i Stockholm, och tanken var att han skulle sitta ner illsammans med Andreas Wadström för att diskutera årets musikfestival i Thailand. Trots uppståndelsen lyckas till slut Reearths båda eldsjälar samla sig till sitt möte om strategier. Det var deras gemensamma idé att starta en musikfestival med ekologiska syften i Thailand, och att låta volontärer arbeta med dammbyggen i samband med festivalen. Andreas Wadström arbetar heltid med projektet, men det är uppenbart att Timbuktu är galjonsfiguren. Dels genom att vara med på möten med tänkbara sponsorer och samarbetspartners. Dels genom att dra med sig folk för att spela på festivalen som är inne på sitt fjärde år nu. Bland de återkommande gästerna märks Magnus Tingsek, Sahara Hotnights och Promoe (”haha, kolla den dammbyggarbilden, han ser inte ut som någon vanlig volontär. Eller så ser han ut som någon som varit volontär jävligt länge”).
Men någon tystlåten front är Jason Diakité förstås inte. Han var en av dem som fick ta den ekonomiska smällen när festivalen inte bar sig (”Peace & Love berättade senare att det förstås tar flera år innan en festival går runt, men det hade vi inte fattat”), och dessutom är han den som håller Andreas Wadström kvar på jorden. Planerna på att hyra Münchenbryggeriet för en konsert som avslutning på en heldag av seminarier och föreläsningar om resande på ett mer hållbart sätt ställer han sig till exempel minst sagt tveksam till. Han invänder att risken att de som vill se konserten helt enkelt struntar i dagsaktiviteterna, och det som verkligen får honom att gå igång är någons förslag att man ska sälja ekologisk street food på gårdsplanen.
– I november? Ska folk hänga på gårdsplanen, utomhus, och käka streetfood i väntan på en konsert om x antal timmar? Det är ju inte realistiskt. Hursomhelst är jag nästan säker på att jag är i Norge då.
När de tar rökpaus frågar jag om rollen som bromsare är en typisk för Jason.
– Tvärtom. Jag har varit motsatsen. Men du vet, jag är 36 år idag, och jag tycker fan att det börjar kännas som att jag är på väg att mogna, så lite grann har det blivit så på sista tiden, och det känns jättekonstigt. Annars säger ju folk att man blir vuxen först när man skaffar barn, och det har jag inte gjort. De flesta av polarna har, några är inne på andra barnet redan, och medan jag är ute och flänger är de hemma med barnen. De få gånger man träffas är de skittrötta, med ringar under ögonen och fläckar på kläderna. Då har jag tänkt att, äsch, sådant kan väl vänta.
Medan vi promenerar till Norrmalmstorg för att äta middag pratar vi om den svenska hiphopens utveckling. Jag recenserade Timbuktus debutalbum år 2000, och hyllade den svenskspråkiga skivan, men dissade den engelskspråkiga som var albumets andra hälft.
– Jag hade just gått över till att rappa på svenska, men vågade inte riktigt fullfölja det hela vägen. Det var Petter som fick mig att våga, på samma sätt som jag hade hängt efter ADL precis när jag började rappa. Men så fort det blev på engelska ramlade man in i klichéer både i texter och i tonfall. Jag håller med om vad du skrev då.
I den första Nöjesguidenartikeln där du nämndes, för elva år sedan om Lunda-hiphopen, utnämner alla intervjuade dig till den stadens hiphopgudfader. Har du en liknande position i Sverige idag?
– Haha. Det vete fan.
Dagen efter mitt möte med Jason springer jag på Rawa Ali, ena halvan av Mohammed Ali, och får bilden bekräftad.
– Shit, ska Timbuktu släppa nytt album? Fett, han är grymmast.
Just Ayla-kollektivet hörs inte på Timbuktus nya album, som ändå innehåller ett antal samarbeten som är nya för Jason, och som har inneburit ytterligare bensin på hans nygamla glöd.
– Jag kunde leka igen, och det är jätteviktigt för mig. Jag är inte kvar i stadiet där man resonerade att ”nu måste låten bli bra, för annars blir jag vräkt”, och då gäller det att hindra andra grejor som sporrar. I september 2010 var jag uppe på Svalbard, och plötsligt lossnade det med Allsång på gränsen. ”Shit, jag kan göra låtar igen!”. Så jag stack upp till Patrik Collén i Sundsvall, och redan på tåget upp skrev jag Dödsdansen. Väl däruppe upptäckte jag att jag hade material till flera låtar bland mina anteckningar i telefonen, så vi körde på.
Patrik Collén har som ena halvan av Collén och Webb varit aktiva i och avgörande för svensk hiphop lika länge som Timbuktu. När de nu för första gången har samarbetat är Jason eld och lågor. Dagen efter vår intervju skickar Jason ett sms. Dels vill han tacka för en bra eftermiddag, men framför allt vill han understryka hur viktig Patrik Collén var för tillkomsten av skivan. ”Jag glömde bara understryka hur viktig Patrik Collén har varit för denna platta, utan hans entusiasm och värme hade det kanske inte blivit någon skiva alls”.
– Jag fick nytt liv av att åka upp till honom och spela in. Det kändes som att vara 22 igen. Jag hade ju börjat tro att jag var stekt, att jag skulle få gå över till att skriva limerickar. Men med honom återupptäckte jag min kärlek till hiphopen.
Även Oskar Linnros har varit inblandad i skivan. Han har producerat den stenhårda Resten av ditt liv.
– Den är skriven till min före detta revisor, och till två gamla kompisar. De kommer att känna igen sig. Från början hette den Hoppas du dör, men det önskar man egentligen ingen. PK-genen är oerhört levande i min familj, och i mig. ”Vad skulle min morsa ha tyckt” är ett bra rättesnöre, och hade jag följt det hade det där kokaintjafset aldrig hänt.
Du gillar inte Nöjesguiden, har jag fått berättat för mig.
– Äsch. Så allvarligt är det inte. Men recensionen av min senaste skiva tog hårt.
När Timbuktus förra album En high 5 & 1 falafel släpptes i november 2008 sågade Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skivan grovt. Efter att ha kallat Timbuktu ”hiphopens Gunilla Mann” delade han ut en dödskalle i betyg. Som om inte det vore nog hade Jason osett tackat ja till att skriva ett svar på recensionen.
– Jag hade ett färdigt svar klart att skicka till Nicholas, men kloka kompisar rådde mig att bara skita i det.
Var det bittert?
– Inte bittert. Beskt.
Men Jason kunde inte släppa recensionen i tankarna.
– Det är smärtan som dröjer sig kvar, du vet. Den var så summarisk, inte en enda låttitel nämndes. Men visst, jag kan fatta att det stilistiskt blir snyggare om man slaktar med mycket blod. Jag läser verkligen alla recensioner av det jag gör, men jag hade aldrig blivit så kraftigt sågad förut, utom en gång av Ebba von Sydow. Hon klagade på att jag spelade med Peps Persson, och då spelar sågningen ingen roll, för då befinner vi oss i helt olika världar. Hursomhelst blev jag överraskad över min egen starka reaktion. Rädslan man har är ju att någon ska såga utan att ge skivan en ärlig chans, för att man har så jävla mycket man måste skriva om. Eller förresten, att någon ska genomskåda en och hitta svagheter man själv visste att man hade skulle vara ännu värre.
– Men ganska snart började jag fundera på hur jag skulle kunna förvandla det där dödskallebetyget till något konstruktivt. Jag funderade faktiskt ett tag på att trycka upp den där dödskallen på en t-shirt, för den är ju faktiskt riktigt snygg. Och det växte fram en revanschlusta, ”det måste bli en platta till”.
Har det hänt att du tagit kontakt med recensenter?
– Hmm. Jo. Jag skrev ett elakt rim till en recensent en gång, och det skickade han vidare till sin chefredaktör. Men Svante Lodén i Damn! sa åt mig att bara totala galningar tar kontakt med recensenterna, så jag la ner det.
Vi har hunnit slå oss ner för middag i matsalen på Nobis vid Norrmalmstorg, och Jason överväger inte några andra alternativ när han hittar en italiensk ragu på matsedeln. När det gäller mat är han bestämd, och serveringspersonalens överraskande tveksamhet inför maträtten avskräcker honom inte. Inte heller att den kommer att ta en halvtimme att tillreda.
– När vi var i Florens med morsan och familjen 2003 fastnade jag för en bolognese på första stället vi åt, och den var så god att jag inte beställde något annat på hela resan. Bolognese, till lunch och middag. Samma sak är det med ragu. Finns det på menyn behöver jag inte titta på resten.
Över maten hinner vi avverka en hel rad andra angelägna samtalsämnen. Vi pratar om Jasons ambivalens inför förra årets inbokade spelningar på Berns, mitt under syndikalisternas blockad mot stället, och om hur stort det var att få agera rådgivare åt Talib Kweli i samma ärende (”fatta hur stort det var för mig att prata med honom, och så ville han utreda en facklig konflikt i Sverige”). Vi pratar om ny nihilistisk hiphop som Odd Future (”det känns som nya Wu-Tang, men är folk som kommer från skejtarhållet i Los Angeles och bara rappar om skräck och våld. Kolla upp Tyler The Creators extremt äckliga Yonkers, till exempel”), och om hans norska favorit Susanne Sundför och hennes konceptuella album The Brothel.
Hans politiska engagemang, som utöver debattartiklar om FRA och integrations-frågor överraskande ledde till att han gick med i Socialdemokraterna härom året, måste vi också snudda vid.
– Det känns som att jag behöver hitta mer konkreta saker för att påverka. Åtminstone måste jag fatta hur beslut tas i min stad och i min stadsdel. Men jag hann aldrig gå på möten förstås, och nu är jag inte ens med i partiet längre. Egentligen har jag väl aldrig känt att det finns något parti som jag är så helt överens med att jag skulle kunna företräda dem helt, inte ens sossarna. En annan sak som är svårt med partipolitiskt engagemang är att jag inte vill att folk ska bortse från vad jag har att säga bara för att vi inte är överens om politiskt parti. Den som jag har haft störst förtroende för inom politiken överhuvudtaget är Obama, och det känns som att han har blivit så inlåst att själva valkampanjen var hans stora ögonblick mer än hans presidentskap.
Medan vi pratar politik vågar jag på mig att bli lite journalistiskt slaskig och smyger fram anekdoten om hur sur Mona Sahlin var på honom för några år sedan, men inte ens det förmår rubba hans goda humör. Och då rymmer ändå historien en mycket ilsken Mona Sahlin på Hultsfredsfestival med synpunkter på Jasons inte helt nyktra och ännu mindre gentlemannamässiga försök att ragga på Mona Sahlins dotter backstage.
– Hehe, jo, det skulle mycket väl kunna vara sant. Shit! Jag hoppas inte det. Men jag har ju träffat Mona Sahlin flera gånger under åren, och hon har alltid varit vänlig.
Middagen tar flera timmar, dels på grund av tillagningstiden för Jasons ragu och dels för att samtalet hittar nya trådar hela tiden, från skånsk punk och progg i relation till hiphop via reseupplevelser till integrationsfrågor (”Sverigedemokraterna har verkligen bäddat bra. De ser till att hävda sin rätt att uttala sig rasistiskt utan att behöva kallas rasister, och de kommer undan med det”). Men efter några avslutande dubbla espressos är det dags att röra på sig.
En snabb taxiresa senare knackar vi på dörren till en liten butikslokal med litterärt skyltfönster i Atlasområdet vid S:t Eriksplan. I källaren sitter Jasons kombattanter Jens Resch, även känd som Chords (”sjukt begåvad, han håller på med nio olika grejor samtidigt och plötsligt en dag plockar han fram allihop som färdiga låtar”). Tillsammans med Måns Glaeser leker han med en uppklippt vokalsampling från 2Pac, och låter det kraftigt filtrerade textfragmentet ”in the city” göra en komplett loopad melodislinga. Jason blir entusiastisk och sjunger med i perfekt falsett.
– In the city, in the city, in the city…Kolla! Inte se dig, inte se dig, inte se dig.
Jens och Måns spinner vidare med andra varianter.
– Inte CD, inte CD…
– Intercity, intercity…
Jason föreslår ett slött beat, och försöker argumentera att det är fett med upptempo-låtar där beatet står i kontrast mot låtens känsla, men han får inget gehör för det. Istället lägger Måns och Jens på en tung rytm i 127 bpm, och sedan börjar de rota runt i studion efter rätt åttiotalssynt att komplettera med. Jason ler menande.
– Fattar du nu vad jag menar? MC:s är herrelösa samurajer, på ständig jakt efter producenter att arbeta med.
Under tiden ramlar Mackan Price in i studion för att presentera sin nya låt Det blev ingen tryckare ikväll, och den samlade entusiasmen är stor.
– Släpp den på tiotummare, menar Jason förtjust. Sjuor är mesigt, tolvor är för vanliga, den här låten förtjänar en tiotummare.
Först vid midnatt lyckas jag samla mig för hemfärd, och då går Jason mysande omkring i strumplästen och laddar upp inför nattens studiolekande. Jag vågar mig på en sammanfattning och konstaterar att Jason verkar harmonisk, trots allt det där mörka vi pratat om. Jason ler nästan generat.
– Det är sant. Jag vill tro att jag är i en harmonisk fas. Det har varit dyrköpt ibland, men nu har jag verktygen för att hantera mig själv.
Den 8 juni släpps Timbuktus åttonde album Sagolandet (EMI).
